Lukas 20 | Nya Levande Bibeln

De judiska ledarna ifrågasätter Jesus uppdrag

1 En dag när Jesus undervisade folket på tempelplatsen och talade till dem om det glada budskapet från Gud, kom översteprästerna och laglärarna* och folkets ledare fram till honom. 2 De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget. 3 ”Det ska jag strax säga er”, sa Jesus, ”om ni bara svarar på en annan fråga först. 4 Vad anser ni: när Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte?” 5 De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. 6 Men om vi påstår att Gud inte hade sänt honom, då kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet som framförde Guds budskap.” 7 Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” 8 Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör.”

Berättelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård

9 Sedan vände sig Jesus till folket igen och berättade en bild för dem. Han sa: ”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste utomlands och var borta under många år. 10 När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. 11 Ägaren sände då en annan tjänare, men samma sak hände med honom. Han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg utan att ha fått något. 12 Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och drev iväg. 13 ’Vad ska jag göra?’ sa ägaren. ’Jo, nu vet jag! Jag sänder min egen älskade son. Honom visar de säkert respekt för.’ 14 Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!’ 15 Så släpade de ut sonen ur vingården och dödade honom.””Vad tror ni ägaren gör med dessa lantbrukare?” frågade Jesus. 16 ”Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra.”När folket hörde detta, protesterade de högljutt: ”Nej! Det kommer aldrig att hända!” 17 Men Jesus såg på dem och sa: ”Vad betyder då detta som står i Skriften*: ’Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen.’* 18 Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.* ” 19 Översteprästerna och laglärarna*ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket.

Ska man betala skatt till kejsaren?

20 Medan folkets ledare väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några män som skulle låtsas vara noga med att följa Guds vilja, men egentligen var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. De tänkte sedan överlämna honom till de romerska myndigheterna. 21 ”Mästare”, sa de till honom. ”Vi vet hur ärlig du är när du undervisar. Du ger inte efter för vad andra tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. 22 Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att vi betalar skatt till den romerska kejsaren?” 23 Men Jesus genomskådade deras list och sa: 24 ”Visa mig ett romerskt mynt. Vems bild finns på det, och vems namn?””Kejsarens”, svarade de. 25 ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud.” 26 De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. Tvärtom var de så förvånade över hans svar att de blev helt tysta.

Ska de döda uppstå igen?

27 Sedan kom några saddukeer* till honom. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de: 28 ”Mästare, i Moses lag* står det att om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom.* 29 Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig och dog barnlös. 30 Då gifte sig bror nummer två med änkan, men inte heller han fick några barn. 31 På samma sätt gick det för den tredje, och så fortsatte det tills alla sju hade varit gifta med henne och dött utan att lämna några barn efter sig. 32 Till slut dog också kvinnan. 33 Hur ska det gå med henne när de döda uppstår igen? Vems fru blir hon? Alla sju har ju varit gifta med henne!” 34 Jesus svarade saddukeerna: ”Det är bara här på jorden som män och kvinnor gifter sig. De som är värdiga att få vara med i den kommande världen sedan de har uppstått från de döda, de ska inte gifta sig. 36 De kan inte heller dö, utan ska vara som änglarna. De är Guds barn, för de har uppstått från de döda till ett nytt liv. 37 Att de döda uppstår bevisar Mose också när han talar om hur Gud visade sig för honom i den brinnande törnbusken. Han kallar Gud för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.* 38 Gud är alltså inte en gud för döda, utan för levande. Alla människor är levande för honom.*” 39 ”Det var bra svarat, Mästare”, sa några av laglärarna* som stod där. 40 Och sedan vågade ingen ställa några fler frågor till honom.

Är Messias ättling till kung David?

41 Sedan frågade Jesus dem: ”Hur kan ni påstå att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David*? 42 David själv skrev ju i Psaltaren: ’Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, 43 tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter.’* 44 Menar ni verkligen att David skulle kalla en av sina ättlingar för Herre?”

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

45 Medan folket lyssnade vände sig Jesus till sina efterföljare och sa: 46 ”Akta er för laglärarna*, som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen. Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna. 47 Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare.”

Lutherbibel 2017

Die Frage nach Jesu Vollmacht

1 Und es begab sich eines Tages, als er das Volk lehrte im Tempel und predigte das Evangelium, da traten zu ihm die Hohenpriester und die Schriftgelehrten mit den Ältesten 2 und sprachen zu ihm: Sage uns, aus welcher Vollmacht tust du das? Oder wer hat dir diese Macht gegeben? 3 Er aber antwortete und sprach zu ihnen: Ich will euch auch eine Sache fragen; sagt mir: 4 Die Taufe des Johannes – war sie vom Himmel oder von Menschen? 5 Sie aber bedachten’s bei sich selbst und sprachen: Sagen wir, vom Himmel, so wird er sagen: Warum habt ihr ihm nicht geglaubt? 6 Sagen wir aber, von Menschen, so wird uns alles Volk steinigen; denn sie sind überzeugt, dass Johannes ein Prophet war. 7 Und sie antworteten, sie wüssten nicht, wo sie her wäre. 8 Und Jesus sprach zu ihnen: So sage ich euch auch nicht, aus welcher Vollmacht ich das tue.

Von den bösen Weingärtnern

9 Er fing aber an, dem Volk dies Gleichnis zu sagen: Ein Mensch pflanzte einen Weinberg und verpachtete ihn an Weingärtner und ging außer Landes für eine lange Zeit. 10 Und als die Zeit kam, sandte er einen Knecht zu den Weingärtnern, damit sie ihm seinen Anteil gäben an der Frucht des Weinbergs. Aber die Weingärtner schlugen ihn und schickten ihn mit leeren Händen fort. 11 Und er sandte noch einen zweiten Knecht; sie aber schlugen den auch und schmähten ihn und schickten ihn mit leeren Händen fort. 12 Und er sandte noch einen dritten; sie aber schlugen auch den blutig und stießen ihn hinaus. 13 Da sprach der Herr des Weinbergs: Was soll ich tun? Ich will meinen lieben Sohn senden; vielleicht werden sie sich vor dem scheuen. 14 Als aber die Weingärtner den Sohn sahen, dachten sie bei sich selbst und sprachen: Das ist der Erbe; lasst uns ihn töten, damit das Erbe unser sei! 15 Und sie stießen ihn hinaus vor den Weinberg und töteten ihn. Was wird nun der Herr des Weinbergs mit ihnen tun? 16 Er wird kommen und diese Weingärtner umbringen und seinen Weinberg andern geben. Als sie das hörten, sprachen sie: Das sei ferne! 17 Er aber sah sie an und sprach: Was bedeutet dann das, was geschrieben steht: »Der Stein, den die Bauleute verworfen haben, der ist zum Eckstein geworden«? 18 Wer auf diesen Stein fällt, der wird zerschellen; auf wen er aber fällt, den wird er zermalmen. 19 Und die Schriftgelehrten und die Hohenpriester trachteten danach, Hand an ihn zu legen noch in derselben Stunde, und fürchteten sich doch vor dem Volk; denn sie verstanden, dass er auf sie hin dies Gleichnis gesagt hatte.

Die Frage nach der Steuer (Der Zinsgroschen)

20 Und sie beobachteten ihn und sandten Leute aus, die sich stellen sollten, als wären sie gerecht; die sollten ihn fangen in seinen Worten, damit man ihn überantworten könnte der Obrigkeit und Gewalt des Statthalters. 21 Und sie fragten ihn und sprachen: Meister, wir wissen, dass du aufrichtig redest und lehrst und achtest nicht das Ansehen der Menschen, sondern du lehrst den Weg Gottes wahrhaftig. 22 Ist’s recht, dass wir dem Kaiser Steuern zahlen, oder nicht? 23 Er aber merkte ihre List und sprach zu ihnen: 24 Zeigt mir einen Silbergroschen! Wessen Bild und Aufschrift hat er? Sie sprachen: Des Kaisers. 25 Er aber sprach zu ihnen: So gebt dem Kaiser, was des Kaisers ist, und Gott, was Gottes ist! 26 Und sie konnten ihn in seinen Worten nicht fangen vor dem Volk und wunderten sich über seine Antwort und schwiegen still.

Die Frage nach der Auferstehung

27 Da traten zu ihm einige der Sadduzäer, die sagen, es gebe keine Auferstehung, und fragten ihn 28 und sprachen: Meister, Mose hat uns vorgeschrieben: »Wenn jemand stirbt, der eine Frau hat, aber keine Kinder, so soll sein Bruder sie zur Frau nehmen und seinem Bruder Nachkommen erwecken.« 29 Nun waren sieben Brüder. Der erste nahm eine Frau und starb kinderlos. 30 Und der zweite 31 nahm sie zur Frau, dann der dritte, desgleichen alle sieben: Sie hinterließen keine Kinder und starben. 32 Zuletzt starb auch die Frau. 33 Die Frau nun – wessen Frau wird sie in der Auferstehung sein? Denn alle sieben haben sie zur Frau gehabt. 34 Und Jesus sprach zu ihnen: Die Kinder dieser Welt heiraten und lassen sich heiraten; 35 welche aber gewürdigt werden, jene Welt zu erlangen und die Auferstehung von den Toten, die werden weder heiraten noch sich heiraten lassen. 36 Denn sie können hinfort nicht sterben; denn sie sind den Engeln gleich und Gottes Kinder, weil sie Kinder der Auferstehung sind. 37 Dass aber die Toten auferstehen, darauf hat auch Mose hingedeutet beim Dornbusch, wo er den Herrn nennt Gott Abrahams und Gott Isaaks und Gott Jakobs. 38 Gott aber ist nicht ein Gott der Toten, sondern der Lebenden; denn ihm leben sie alle. 39 Da antworteten einige der Schriftgelehrten und sprachen: Meister, du hast recht geredet. 40 Denn sie wagten nicht mehr, ihn etwas zu fragen.

Der Sohn Davids

41 Er sprach aber zu ihnen: Wieso sagen sie, der Christus sei Davids Sohn? 42 Denn David selbst sagt im Buch der Psalmen: »Der Herr sprach zu meinem Herrn: Setze dich zu meiner Rechten, 43 bis ich deine Feinde zum Schemel unter deine Füße lege.« 44 David nennt ihn also »Herr«; wie ist er dann sein Sohn?

Warnung vor den Schriftgelehrten

45 Als aber alles Volk zuhörte, sprach er zu seinen Jüngern: 46 Hütet euch vor den Schriftgelehrten, die gern in langen Gewändern umhergehen und es lieben, sich auf dem Markt grüßen zu lassen und obenan in den Synagogen und beim Gastmahl zu sitzen; 47 sie fressen die Häuser der Witwen und verrichten zum Schein lange Gebete. Die werden ein umso härteres Urteil empfangen.

Lukas 20 | Nya Levande Bibeln Lutherbibel 2017