Johannes 12 | Nya Levande Bibeln

Maria i Betania smörjer Jesus fötter med dyrbar olja

1 Sex dagar innan påskfirandet började kom Jesus tillbaka till Betania, där Lasaros bodde, mannen som Jesus hade uppväckt från de döda. 2 Man ordnade därför en festmåltid till Jesus ära. Marta serverade, och Lasaros var en av dem som åt tillsammans med Jesus vid bordet. 3 Då tog Maria en flaska* välluktande, dyrbar nardusolja och smorde Jesus fötter och torkade dem med sitt hår. Och hela huset fylldes av doften från oljan. 4 Men Judas Iskariot, den av Jesus efterföljare som senare skulle förråda honom, sa då: 5 ”Den där oljan var ju värd nästan en årslön. Varför sålde man den inte istället och gav pengarna till de fattiga?” 6 Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Han skötte om den gemensamma kassa som Jesus och hans efterföljare hade, och han brukade ofta ta pengar därifrån. 7 Men Jesus svarade: ”Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan så att den kunde användas inför min begravning. 8 De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till.” 9 När allt folket fick höra att Jesus var där, kom de dit för att träffa honom. Men de kom också för att se Lasaros, mannen som han hade uppväckt från de döda. 10 Och översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, 11 eftersom fler och fler judar lämnade dem och istället började tro på Jesus.

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna

12 Nästa dag spreds nyheten över hela Jerusalem att Jesus var på väg in till staden. Och en stor folkmassa som kommit för att fira påsk 13 tog palmkvistar och gick ut på vägen för att möta honom. De ropade: ”Vi hyllar dig!*Vi ärar dig som är sänd av Herren,* du som är Israels kung!” 14 Jesus fick tag på en ung åsna och satte sig på den och red iväg mot staden, precis som Gud förutsagt i Skriften*: 15 ”Var inte rädda, ni Jerusalems invånare*. Se, er kung kommer till er, ridande på ett åsneföl.”* 16 Jesus efterföljare förstod inte just då att det som Gud förutsagt om Jesus i Skriften blev verklighet genom allt detta. Men när Jesus hade återvänt till sin härlighet i himlen kom de ihåg vad Gud sagt. 17 Alla de som hade varit med när Jesus uppväckte Lasaros från de döda hade berättat för folket vad Jesus hade gjort, 18 och detta fantastiska under var den främsta orsaken till att så många gick ut för att möta honom. 19 Men fariseerna* sa till varandra: ”Ingenting hjälper! Varenda människa följer ju efter honom!”

Jesus förklarar varför han måste dö

20 Bland dem som hade kommit till Jerusalem för att fira påsk fanns det också några greker. 21 De kom till Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sa: ”Min herre, vi skulle vilja träffa Jesus.” 22 Filippos gick då och talade om detta för Andreas, och tillsammans gick de och berättade det för Jesus. 23 Men Jesus svarade dem: ”Den tid har nu kommit som Gud bestämt, då jag, Människosonen*, ska återvända till min härlighet i himlen. 24 Sanningen är, att jag måste dö precis som ett vetekorn dör när det faller i jorden. Om vetekornet inte dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det en stor skörd. På samma sätt ska min död ge liv till många. 25 Den som älskar sitt liv mer än något annat ska förlora det, men den som är villig att mista sitt liv, han ska rädda det och få evigt liv. 26 Om någon vill ha mig till Herre, så måste han följa mig, för mina tjänare måste vara där jag är. Den som har mig till Herre ska bli ärad av min Far i himlen. 27 Just nu är jag fylld av ångest. Men jag kan ju inte be: ’Far i himlen, rädda mig från den fruktansvärda stund som väntar mig’. Det är ju för den stunden jag har kommit. 28 Far i himlen, se till att du blir upphöjd och ärad!”Då hördes en röst från himlen som sa: ”Genom dina under är jag redan upphöjd och ärad, och jag ska bli det igen genom din död och uppståndelse.” 29 När folket som stod där hörde rösten trodde en del att det var åskan, medan andra sa att en ängel hade talat till honom. 30 Men Jesus sa: ”Rösten hördes för er skull, inte för min. 31 Tiden har nu kommit då den här världen ska dömas, för nu ska Satan, den här världens härskare, besegras. 32 Och när jag har lyfts upp* från jorden ska jag dra alla till mig.” 33 Detta sa han för att göra klart för dem hur han skulle dö. 34 ”Ska du dö?” protesterade folket. ”Vi har fått lära oss att det står i Skriften* att Messias, den utlovade kungen, ska leva i evighet. Om du nu är Messias, Människosonen som det står om i Skriften, varför måste du då lyftas upp? Är det en annan Människoson du talar om?” 35 Jesus svarade: ”Mitt ljus ska lysa för er bara en kort tid till. Vandra i mitt ljus medan ni kan, så att inte mörkret får makt över era liv. Den som vandrar i mörker går vilse. 36 Tro på mig som är ljuset, medan ni fortfarande har chansen, så ska ni bli människor som lever i ljuset.” Och sedan Jesus hade sagt detta gick han bort och gömde sig för dem.

Folket vill inte tro på Jesus

37 Trots alla under Jesus hade gjort var det många bland folket som inte trodde att han var sänd av Gud. 38 Och genom detta blev det budskap verklighet som Gud lät profeten Jesaja framföra om Jesus: ”Herre, vem trodde på det vi fick höra, och för vem har Herren visat sin makt att rädda?”* 39 Folket kunde helt enkelt inte tro, för Jesaja fick också säga: 40 ”Gud har förblindat deras ögon, så att de inte kan se, och har gjort deras hjärtan hårda och likgiltiga, så att de inte kan förstå. Därför kan de inte vända om till mig och bli botade.”* 41 Detta kunde Jesaja säga, eftersom Gud lät honom se den härlighet Jesus hade i himlen, och det var om Jesus han talade. 42 Ändå fanns det många, till och med i det judiska rådet*, som trodde att Jesus var sänd av Gud, men de vågade inte erkänna det öppet, eftersom de var rädda att fariseerna* skulle utesluta dem ur den judiska församlingen. 43 De ville hellre bli accepterade av människor än av Gud. 44 Jesus ropade till folket: ”Om ni tror på mig, så tror ni i själva verket på honom som har sänt mig, 45 för den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. 46 Jag har kommit som ett ljus hit till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörker. 47 Om någon hör mig undervisa och inte vill följa det jag säger, så dömer inte jag honom, för jag har inte kommit för att döma människorna, utan för att rädda dem. 48 Nej, den som vägrar att tro på mig och inte tar emot mitt budskap, han ska dömas av de sanningar jag har undervisat om, den dag Gud dömer alla människor. 49 Det jag talar är inte mina egna tankar, utan min Far i himlen, som har sänt mig, har bestämt vad jag ska säga till er. 50 Jag vet att hans budskap ger evigt liv. Därför säger jag det som han vill att jag ska säga.”

Hoffnung für alle

Ein Vermögen für Jesus

1 Sechs Tage vor Beginn des Passahfestes kam Jesus wieder nach Betanien, wo er Lazarus von den Toten auferweckt hatte. 2 Jesus zu Ehren hatte man dort ein Festmahl vorbereitet. Marta half beim Bedienen, während Lazarus unter den Gästen war, die mit Jesus aßen. 3 Da nahm Maria ein Fläschchen mit reinem, kostbarem Nardenöl*, goss es über die Füße von Jesus und trocknete sie mit ihrem Haar. Der Duft des Öls erfüllte das ganze Haus. 4 Aber einer von seinen Jüngern, Judas Iskariot, der ihn später verriet, meinte entrüstet: 5 »Das Öl hätte man besser für 300 Silberstücke verkauft und das Geld den Armen gegeben.« 6 In Wirklichkeit ging es ihm aber nicht um die Armen, sondern um das Geld. Er verwaltete die gemeinsame Kasse und hatte schon oft etwas für sich selbst daraus genommen. 7 Jesus erwiderte: »Lass sie! Maria hat damit nur die Salbung für mein Begräbnis vorweggenommen. 8 Arme, die eure Hilfe nötig haben, wird es immer geben, ich dagegen bin nicht mehr lange bei euch.« 9 Als sich herumgesprochen hatte, wo Jesus war, liefen viele Menschen nach Betanien. Sie kamen nicht nur, um Jesus zu sehen, sondern auch wegen Lazarus, den Jesus von den Toten auferweckt hatte. 10 Da beschlossen die obersten Priester, auch Lazarus zu töten; 11 denn seinetwegen kamen viele Juden nach Betanien und glaubten an Jesus.

Jesus wird als König empfangen

12 Am nächsten Tag verbreitete sich unter der Volksmenge, die zum Passahfest gekommen war, die Nachricht: Jesus ist auf dem Weg nach Jerusalem. 13 Da nahmen die Menschen Palmenzweige, liefen Jesus entgegen und riefen ihm begeistert zu: »Gelobt sei Gott! Gepriesen sei, der in Gottes Auftrag kommt, der König von Israel!« 14 Jesus ließ sich ein Eselfohlen bringen und ritt auf ihm in die Stadt. Damit erfüllte sich das Prophetenwort: 15 »Fürchtet euch nicht, ihr Menschen auf dem Berg Zion! Euer König kommt! Er reitet auf einem Eselfohlen.« 16 Doch das verstanden seine Jünger damals noch nicht. Erst nachdem Jesus in Gottes Herrlichkeit zurückgekehrt war, begriffen sie, dass sich mit dem, was hier geschah, die Voraussage der Heiligen Schrift erfüllt hatte. 17 Alle, die dabei gewesen waren, als Jesus Lazarus aus dem Grab gerufen und wieder zum Leben erweckt hatte, hatten es weitererzählt. 18 Deswegen liefen Jesus jetzt auch so viele Menschen entgegen. Sie wollten den Mann sehen, der ein solches Wunder vollbracht hatte. 19 Nur die Pharisäer warfen sich gegenseitig vor: »Nun seht ihr, dass ihr so nichts erreicht! Alle Welt rennt ihm hinterher!«

»Wir möchten Jesus kennen lernen!«

20 Unter den Festbesuchern waren auch Menschen aus anderen Völkern, die Gott in Jerusalem anbeten wollten. 21 Sie kamen zu Philippus, der aus Betsaida in Galiläa stammte, und baten ihn: »Herr, wir möchten Jesus kennen lernen!« 22 Philippus sprach mit Andreas darüber, dann gingen sie gemeinsam zu Jesus und teilten es ihm mit. 23 Er sagte ihnen: »Die Zeit ist gekommen. Jetzt soll der Menschensohn in seiner ganzen Herrlichkeit sichtbar werden. 24 Ich sage euch die Wahrheit: Ein Weizenkorn, das nicht in den Boden kommt und stirbt, bleibt ein einzelnes Korn. In der Erde aber keimt es und bringt viel Frucht, obwohl es selbst dabei stirbt. 25 Wer an seinem Leben festhält, wird es verlieren. Wer aber sein Leben in dieser Welt loslässt, wird es für alle Ewigkeit gewinnen. 26 Wer mir dienen will, der soll mir nachfolgen. Wo ich bin, soll er auch sein. Und wer mir dient, den wird mein Vater ehren.«

Jesus spricht von seinem nahen Tod

27 »Jetzt habe ich große Angst. Soll ich deshalb beten: Vater, bewahre mich vor dem, was bald auf mich zukommt? Nein, denn ich bin in die Welt gekommen, um diese Stunde zu durchleiden. 28 Vater, mach deinem Namen Ehre!« Da erklang eine Stimme vom Himmel: »Das habe ich bisher schon getan, und das werde ich auch jetzt wieder tun!« 29 Die Menschen um Jesus hörten die Stimme, und viele meinten: »Es hat gedonnert!« Andere behaupteten: »Ein Engel hat mit ihm geredet.« 30 Doch Jesus entgegnete: »Diese Stimme war nicht meinetwegen zu hören, sondern euretwegen. 31 Jetzt wird über diese Welt Gericht gehalten; jetzt wird der Teufel, der Herrscher dieser Welt, entmachtet. 32 Und wenn ich erhöht sein werde, werde ich alle zu mir bringen.« 33 Auf diese Weise deutete Jesus seinen Tod am Kreuz an. 34 Viele der Versammelten wandten ein: »Aus dem Gesetz wissen wir doch, dass der Christus, der von Gott versprochene Retter, für immer bei uns bleiben wird. Wie kannst du dann sagen: ›Der Menschensohn muss erhöht werden‹? Wer ist überhaupt dieser Menschensohn?« 35 Jesus erwiderte: »Das Licht ist nur noch kurze Zeit bei euch. Nutzt diese Zeit, macht euch auf den Weg, bevor euch die Dunkelheit überfällt. Wer im Dunkeln geht, kann weder Weg noch Ziel erkennen.

Nur wenige glauben

36 Vertraut euch dem Licht an, solange ihr es habt, dann werdet ihr im Licht leben*.« Nach diesen Worten verließ Jesus die Menge und hielt sich vor den Leuten verborgen. 37 Trotz aller Wunder, die er vor ihren Augen getan hatte, glaubten die Menschen nicht an ihn. 38 So sollte sich erfüllen, was der Prophet Jesaja vorausgesagt hatte: »Herr, wer glaubt denn unserer Botschaft? Wer erkennt, dass Gott es ist, der diese mächtigen Taten vollbringt?« 39 Jesaja hat auch den Grund genannt, weshalb sie nicht glauben konnten: 40 »Gott hat ihre Augen geblendet und ihre Herzen verschlossen. Deshalb sehen sie nicht und sind nicht einsichtig. Sie wollen nicht zu mir umkehren, darum kann ich ihnen nicht helfen und sie heilen.« 41 Jesaja konnte so reden, weil er die Herrlichkeit von Jesus gesehen hatte, und seine Worte bezogen sich auf ihn. 42 Und doch gab es unter den führenden Männern des Volkes viele, die an Jesus zu glauben begannen. Aber aus Angst vor den Pharisäern bekannten sie sich nicht öffentlich zu ihm. Denn sie wollten nicht aus der Gemeinschaft des jüdischen Volkes ausgeschlossen werden. 43 Ihnen bedeutete die Anerkennung der Menschen mehr als das Ansehen bei Gott. 44 Laut verkündete Jesus: »Wer an mich glaubt, der glaubt in Wirklichkeit an den, der mich gesandt hat. 45 Und wenn ihr mich seht, dann seht ihr den, der mich gesandt hat! 46 Ich bin als das Licht in die Welt gekommen, damit jeder, der an mich glaubt, nicht länger in der Dunkelheit leben muss. 47 Wenn jemand meine Botschaft hört und nicht danach handelt, verurteile ich ihn nicht. Denn ich bin nicht als Richter der Welt gekommen, sondern als ihr Retter. 48 Wer mich ablehnt und nicht nach meiner Botschaft lebt, der hat schon seinen Richter gefunden: Was ich verkündet habe, wird ihn am Tag des Gerichts verurteilen. 49 Denn ich habe nicht eigenmächtig zu euch geredet. Der Vater hat mich gesandt und mir gesagt, was ich reden und verkünden soll. 50 Und ich weiß: Die Worte, die er mir aufgetragen hat, führen zum ewigen Leben! Deshalb gebe ich euch alles so weiter, wie der Vater es mir gesagt hat.«

Johannes 12 | Nya Levande Bibeln Hoffnung für alle