1Saul, som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot alla efterföljare till Herren Jesus, gick en dag till översteprästen i Jerusalem.2Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna* i Damaskus, så att han skulle få tillstånd att arrestera alla i Damaskus som följde Jesus väg*, både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.3Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen.4Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”5Han frågade: ”Vem är du, herre?”Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer!6Res dig upp och gå in i staden och vänta där, så får du veta vad du ska göra.”7Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma av förvåning, för de hörde ljudet av rösten men såg ingen.8När Saul så småningom reste sig från marken, märkte han att han inte kunde se. Man var tvungen att leda honom in i Damaskus.9Under tre dagar var han sedan helt blind, och han varken åt eller drack på hela tiden.10Men i Damaskus fanns en efterföljare till Herren Jesus som hette Ananias, och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!””Ja, Herre!” svarade han.11Då förklarade Herren: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber till mig just nu, och12i en syn har jag visat honom att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom, så att han kan se igen!”13”Men Herre!” utropade Ananias. ”Jag har hört om allt ont som den mannen har gjort mot de troende i Jerusalem.14Och vi vet att han har en fullmakt med sig från översteprästerna som ger honom rätt att arrestera alla här i Damaskus som tillber dig!”15Men Herren Jesus sa: ”Gå, och gör som jag säger, för jag har utsett Saul till att vara mitt redskap. Han ska göra mig känd för många olika folk och makthavare, och även för Israels folk.16Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mig.”17Då gick Ananias dit och fann Saul, och han la händerna på honom och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av Guds heliga Ande.”18I samma stund var det som om tjocka flagor föll från Sauls ögon, och han kunde se igen! Han reste sig då genast upp och lät döpa sig,19och när han ätit lite fick han krafterna tillbaka. Saul stannade sedan några dagar hos Jesus efterföljare i Damaskus,
Saul i Damaskus och Jerusalem
20och han började genast gå runt i synagogorna* och undervisa om att Jesus verkligen är Guds Son.21Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som tillber Jesus? Visst var han på väg hit för att arrestera de troende och föra dem som fångar till översteprästerna?”22Men Saul talade med allt större kraft, och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias, den utlovade kungen.23Efter en tid hade de judiska ledarna fått nog och försökte göra sig av med Saul,24men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom,25men en natt tog några av de troende och firade ner honom i en korg från en öppning i stadsmuren.26Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte träffa Jesus efterföljare där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en efterföljare.27Men Barnabas tog honom med till Jesus sändebud och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren Jesus, som hade talat till honom, och hur Saul sedan med stort mod hade undervisat om Jesus i Damaskus.28Efter det accepterade de Saul, och sedan var han ständigt tillsammans med dem i Jerusalem, där han spred budskapet om Herren Jesus utan minsta rädsla.29Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men det dröjde inte länge förrän de gjorde upp planer på att döda honom.30När de troende fick reda på detta, tog de därför med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till hans hemstad Tarsos.
Petrus i Lydda och Joppe
31Församlingarna fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Medlemmarnas tro blev allt starkare och alla levde i lydnad och respekt för Herren. Genom Guds heliga Andes stöd och hjälp kom också många nya människor till tro.32Petrus reste nu från plats till plats för att besöka församlingarna, och på en av sina resor kom han också till de troende i staden Lydda.33Där träffade han en man som hette Aineas, som var förlamad och hade varit tvungen att ligga på en sovmatta i åtta år.34Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din sovmatta!” Och i samma stund reste sig Aineas upp.35Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom sedan gå omkring frisk och kry, och alla började tro på Herren Jesus!36I staden Joppe fanns det bland Jesus efterföljare en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas*. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga,37men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Hennes vänner gjorde därför i ordning henne för begravningen och la henne i ett rum en trappa upp.38Men när Jesus efterföljare hörde att Petrus var i Lydda, som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.39Petrus följde genast med, och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp i huset där Tabita låg. Rummet var fyllt av gråtande änkor, som visade Petrus de tunikor och mantlar som Tabita hade gjort medan hon fortfarande levde.40Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Sedan föll han ner på knä och bad, och efter en stund vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.41Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de troende och änkorna och lät dem se henne stå där livs levande.42Nyheten om det som hade hänt spreds i hela staden och många började tro på Herren Jesus.43Petrus stannade därför ett tag i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.*
Hoffnung für alle
Saulus begegnet Christus
1Saulus verfolgte noch immer voller Hass alle, die an den Herrn glaubten, und drohte ihnen an, sie hinrichten zu lassen. Er ging zum Hohenpriester2und ließ sich von ihm Empfehlungsschreiben für die jüdische Gemeinde in Damaskus mitgeben. Sie ermächtigten ihn, auch dort die Anhänger der neuen Lehre aufzuspüren und sie – ganz gleich ob Männer oder Frauen – als Gefangene nach Jerusalem zu bringen.3Auf seiner Reise nach Damaskus, kurz vor der Stadt, umgab Saulus plötzlich ein blendendes Licht vom Himmel.4Er stürzte zu Boden und hörte eine Stimme: »Saul, Saul, warum verfolgst du mich?«5»Wer bist du, Herr?«, fragte Saulus. »Ich bin Jesus, den du verfolgst!«, antwortete die Stimme.6»Steh auf und geh in die Stadt. Dort wird man dir sagen, was du tun sollst.«7Die Begleiter von Saulus standen sprachlos da, denn sie hatten zwar die Stimme gehört, aber niemanden gesehen.8Als Saulus aufstand und die Augen öffnete, konnte er nicht mehr sehen. Da nahmen sie ihn an der Hand und führten ihn nach Damaskus.9Drei Tage lang war er blind und wollte weder essen noch trinken.10In Damaskus wohnte ein Jünger von Jesus, der Hananias hieß. Dem erschien der Herr in einer Vision. »Hananias«, sagte er zu ihm. »Ja, Herr, hier bin ich«, erwiderte der Mann.11Der Herr forderte ihn auf: »Geh zur Geraden Straße in das Haus von Judas und frag dort nach einem Saulus aus Tarsus. Er betet gerade12und hat in einer Vision einen Mann gesehen, der Hananias heißt. Dieser kam zu ihm und legte ihm die Hände auf, damit er wieder sehen kann.«13»Aber Herr«, wandte Hananias ein, »ich habe schon von so vielen gehört, wie grausam dieser Saulus in Jerusalem die verfolgt hat, die zu dir gehören.14Außerdem haben wir erfahren, dass er eine Vollmacht der obersten Priester hat, auch hier alle zu verhaften, die dich anbeten.«15Doch der Herr sprach zu Hananias: »Geh nur! Ich habe diesen Mann als mein Werkzeug auserwählt. Er soll mich bei den nichtjüdischen Völkern und ihren Herrschern, aber auch bei den Israeliten bekannt machen.16Dabei wird er erfahren, wie viel er um meinetwillen leiden muss.«17Hananias gehorchte. Er ging in das Haus von Judas, fand dort Saulus und legte ihm die Hände auf. »Lieber Bruder Saulus«, sagte er, »Jesus, der Herr, der dir unterwegs erschienen ist, hat mich zu dir geschickt, damit du wieder sehen kannst und mit dem Heiligen Geist erfüllt wirst.«18Im selben Moment fiel es Saulus wie Schuppen von den Augen, und er konnte wieder sehen. Er stand auf und ließ sich taufen.
Aus dem Verfolger wird ein Verfolgter
19Nachdem er gegessen hatte, erholte er sich schnell. Einige Tage blieb Saulus bei der Gemeinde in Damaskus.20Gleich nach seiner Taufe begann er, in den Synagogen zu predigen und zu verkünden, dass Jesus der Sohn Gottes ist.21Seine Zuhörer waren fassungslos. Ungläubig fragten sie: »Ist das nicht der, von dem alle in Jerusalem, die sich zu Jesus bekennen, so erbarmungslos verfolgt wurden? Und ist er nicht hergekommen, um die Anhänger dieses Mannes auch hier in Damaskus zu verhaften und an die obersten Priester in Jerusalem auszuliefern?«22Saulus aber konnte immer überzeugender beweisen, dass Jesus der versprochene Retter ist, so dass die Juden in Damaskus dem schließlich nichts mehr entgegenzusetzen hatten.23Deshalb beschlossen sie nach einiger Zeit, Saulus zu töten.24Der aber erfuhr von ihren Plänen; Tag und Nacht bewachten sie die Stadttore, damit er ihnen nicht entkam.25Da ließen ihn einige aus der Gemeinde, die durch ihn zum Glauben gefunden hatten, nachts in einem großen Korb die Stadtmauer hinunter, und so konnte er fliehen.
Saulus bei der Gemeinde in Jerusalem
26Nachdem Saulus in Jerusalem angekommen war, versuchte er, sich dort der Gemeinde anzuschließen. Aber alle hatten Angst vor ihm, weil sie nicht glauben konnten, dass er wirklich ein Jünger von Jesus geworden war.27Endlich nahm sich Barnabas seiner an. Er brachte ihn zu den Aposteln und berichtete dort, wie Saulus auf der Reise nach Damaskus den Herrn gesehen hatte. Er erzählte, dass Jesus zu Saulus geredet und dieser dann in Damaskus furchtlos im Auftrag von Jesus die rettende Botschaft verkündet hatte.28Nun erst wurde Saulus von der Gemeinde in Jerusalem herzlich aufgenommen. Er ging bei ihnen aus und ein und predigte in der Öffentlichkeit unerschrocken im Namen des Herrn.29Mit den Griechisch sprechenden Juden führte er Streitgespräche. Bald trachteten auch sie ihm nach dem Leben.30Als die anderen Gläubigen davon erfuhren, brachten sie Saulus nach Cäsarea. Von dort reiste er in seine Heimatstadt Tarsus.31Die Gemeinde, die sich in Judäa, Galiläa und Samarien weiter ausbreitete, hatte nun Frieden und wuchs beständig. Die Gläubigen lebten in Ehrfurcht vor dem Herrn, und durch das Wirken des Heiligen Geistes schlossen sich immer mehr Menschen der Gemeinde an.
Petrus in Lydda und Joppe
32Auf einer seiner vielen Reisen durch das ganze Land kam Petrus auch zu der Gemeinde in der Stadt Lydda.33Dort traf er Äneas, einen Mann, der schon acht Jahre lang gelähmt im Bett lag.34Petrus sagte zu ihm: »Äneas, Jesus Christus heilt dich. Steh auf und mach dein Bett!« Tatsächlich stand der Gelähmte auf und konnte gehen.35Als die Einwohner von Lydda und den umliegenden Orten in der Scharon-Ebene den Geheilten sahen, wandten sie sich Jesus, dem Herrn, zu und glaubten an ihn.36In der Stadt Joppe lebte eine Jüngerin von Jesus. Sie hieß Tabita. Der Name bedeutet »Gazelle«. Tabita tat viel Gutes und half den Armen, wo immer sie konnte.37Als Petrus in Lydda war, wurde sie plötzlich krank und starb. Man wusch die Tote und bahrte sie im oberen Stockwerk ihres Hauses auf.38Joppe liegt nicht weit von Lydda. Die Gemeinde in Joppe schickte deshalb zwei Männer mit der dringenden Bitte zu Petrus: »Komm, so schnell du kannst, zu uns nach Joppe!«39Petrus ging sofort mit ihnen. Als er angekommen war, führte man ihn in die Kammer, in der die Tote lag. Dort hatten sich viele Witwen eingefunden, denen Tabita in ihrer Not geholfen hatte. Weinend zeigten sie Petrus Kleider und Mäntel, die Tabita ihnen genäht hatte.40Doch Petrus schickte sie alle hinaus. Er kniete nieder und betete. Dann wandte er sich der Toten zu und sagte: »Tabita, steh auf!« Sofort öffnete sie die Augen, sah Petrus an und richtete sich auf.41Petrus reichte ihr die Hand und half ihr aufzustehen. Dann rief er die Gläubigen und die Witwen herein, die mit eigenen Augen sehen konnten, dass Tabita lebendig vor ihnen stand.42Bald wusste ganz Joppe, was geschehen war, und viele fanden zum Glauben an den Herrn.43Petrus blieb danach noch längere Zeit in Joppe und wohnte im Haus des Gerbers Simon.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.