Apostelgeschichte 21 | Nya Levande Bibeln

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

1 Sedan vi skilts från ledarna för församlingen i Efesos seglade vi direkt ner till ön Kos. Nästa dag nådde vi ön Rhodos och fortsatte därifrån till staden Patara. 2 Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien i provinsen Syrien, och vi gick ombord och seglade iväg. 3 Vi siktade efter ett tag Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till staden Tyros, där fartyget skulle lossa lasten. 4 Under tiden gick vi iland och sökte upp Jesus efterföljare och stannade hos dem en vecka. De leddes då av Guds Ande att varna Paulus för att fortsätta till Jerusalem, 5 men när veckan hade gått återvände vi ändå till fartyget. Alla de troende, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. 6 Sedan gick vi ombord, och de andra återvände hem igen. 7 Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Också där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag. 8 Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos Filippos, en man som ständigt spred det glada budskapet om Jesus. Filippos var en av de sju första medhjälparna till Jesus sändebud, 9 och han hade fyra ogifta döttrar, som alla hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. 10 Under besöket där, som varade i flera dagar, kom en man från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos, och även han hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: ”Guds heliga Ande säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både reskamraterna och de troende på platsen, försökte då på alla sätt övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem. 13 Men han sa: ”Varför gråter ni så och gör mig ledsen? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 Och när vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill.” 15 Efter de här dagarna hos Filippos gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. 16 Några av Jesus efterföljare i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus, där vi fick bo. Mnason kom från Cypern och var en av de första som började tro på Jesus.

Paulus kommer fram till Jerusalem

17 När vi kom fram till Jerusalem blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. 18 Dagen efter vi hade anlänt tog Paulus med oss hem till Jakob*, och där samlades också de andra församlingsledarna. 19 Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus i detalj om sitt arbete och om hur Gud hade använt honom för att nå andra folk. 20 När församlingsledarna hörde detta hyllade de Gud. Men efter en stund sa de: ”Du vet, käre bror, att många tusen judar har kommit till tro här, och de är alla mycket noga med att följa Moses lag*. 21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att inte följa Moses lag, och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra judiska traditioner. 22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här. 23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män, som har gett ett löfte till Gud.* 24 Ta med dem till templet och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska, och att du själv följer Moses lag. 25 När det gäller troende från andra folk står vi fast vid vårt beslut. Det enda vi begär av dem är det vi skrev om i vårt brev: att de inte ska äta sådant som offrats till avgudar, att de inte ska äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig, och att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet.*”

Paulus arresteras i templet

26 Paulus tyckte förslaget lät bra, och nästa dag tog han männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt att reningstiden skulle vara över om sju dagar och att offer då skulle bäras fram för var och en av de fyra männen. Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien* syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom och 28 skrek: ”Israeliter*! Hjälp oss! Här är den man, som överallt i världen lär ut sådant som är emot vårt folk och Moses lag* och templet. Nu har han till och med tagit med sig icke-judar in i templet och orenat* denna heliga plats.” 29 (Männen hade tidigare på dagen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos, och de antog därför att Paulus hade tagit med honom till templet.) 30 Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror och kom springande. De släpade sedan ut Paulus ur templet och portarna stängdes genast bakom honom. 31 Folket tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare, och när folkhopen fick se soldaterna slutade de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena, än det andra, och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till den romerska fästningen. 35 Folket följde med hela vägen och ropade: ”Döda honom, döda honom!” och när de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på axlarna för att skydda honom.

Paulus försvarstal inför folket

37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?””Kan du grekiska?” undrade kommendanten förvånad. 38 ”Är du inte den där egyptiern som ledde ett uppror för några år sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?” 39 ”Nej”, svarade Paulus, ”jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en stor och viktig stad. Jag ber därför, att du ska låta mig tala till folket.” 40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd, och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat började han sedan tala till dem på arameiska*.

Hoffnung für alle

Paulus reist nach Jerusalem

1 Als wir uns schweren Herzens von den Gemeindeleitern aus Ephesus verabschiedet hatten, segelte unser Schiff direkt nach Kos. Am folgenden Tag erreichten wir Rhodos und dann Patara. 2 Dort machten wir ein Schiff ausfindig, das nach Phönizien fahren sollte, und gingen an Bord. 3 Bald sahen wir in der Ferne die Insel Zypern, segelten aber südlich an ihr vorbei zur syrischen Hafenstadt Tyrus, wo das Schiff entladen wurde. 4 In Tyrus besuchten wir die Gemeinde und blieben die ganze Woche über dort. Diese Christen warnten Paulus mehrmals davor, nach Jerusalem weiterzureisen. Denn der Heilige Geist hatte sie wissen lassen, welche Gefahren ihn dort erwarteten.* 5 Aber am Ende des Aufenthaltes gingen wir dann doch zu unserem Schiff. Dabei begleiteten uns alle – samt Frauen und Kindern – bis vor die Stadt. Am Strand knieten wir nieder und beteten gemeinsam. 6 Nachdem wir uns verabschiedet hatten, gingen wir an Bord des Schiffes, und sie kehrten in die Stadt zurück. 7 Von Tyrus kamen wir dann nach Ptolemaïs. Auch dort besuchten wir die Christen, blieben aber nur einen Tag bei ihnen. 8 Von Ptolemaïs ging es am nächsten Tag zu Fuß weiter nach Cäsarea. Dort wohnten wir im Haus von Philippus, einem Verkündiger der rettenden Botschaft. Früher war er einer der sieben Diakone in der Jerusalemer Gemeinde gewesen.* 9 Die vier Töchter von Philippus waren bisher unverheiratet geblieben und hatten die Gabe, in Gottes Auftrag prophetisch zu reden. 10 Wir waren schon einige Tage bei Philippus, als Agabus aus Judäa kam. Er war ein Prophet. 11 Während seines Besuches bei uns fesselte er sich mit dem Gürtel von Paulus die Hände und Füße. Dann erklärte er: »Der Heilige Geist sagt: Genauso wird es dem Besitzer dieses Gürtels ergehen. In Jerusalem wird er von den Juden gefesselt und an Menschen ausgeliefert werden, die Gott nicht kennen.« 12 Da bestürmten wir und die anderen Christen der Gemeinde Paulus, nicht nach Jerusalem zu gehen. 13 Er aber antwortete nur: »Warum weint ihr und macht mir das Herz schwer? Ich bin nicht nur bereit, mich in Jerusalem gefangen nehmen zu lassen, ich bin auch bereit, dort für Jesus, den Herrn, zu sterben.« 14 Weil er sich nicht umstimmen ließ, bedrängten wir ihn schließlich nicht länger und sagten: »Der Wille des Herrn soll geschehen!«

Paulus soll seine Gesetzestreue beweisen

15 Bald darauf bereiteten wir alles für die Weiterreise vor und machten uns auf den Weg nach Jerusalem. 16 Einige Brüder aus Cäsarea begleiteten uns. Sie brachten uns zu Mnason, der aus Zypern stammte und einer der ersten Christen war. In seinem Haus sollten wir übernachten. 17 Von der Gemeinde in Jerusalem wurden wir herzlich aufgenommen. 18 Am Tag nach unserer Ankunft ging Paulus zusammen mit uns zu Jakobus; auch alle Leiter der Gemeinde hatten sich bei ihm versammelt. 19 Paulus begrüßte sie alle und berichtete ausführlich, was Gott durch seine Arbeit unter den Nichtjuden getan hatte. 20 Darüber waren alle froh; sie lobten und dankten Gott. Dann aber sagten sie: »Du weißt, lieber Bruder, dass Tausende von Juden zum Glauben an Jesus gefunden haben, und sie alle befolgen weiterhin streng die Gesetze von Mose. 21 Man hat ihnen nun von dir berichtet, du würdest die Juden außerhalb Israels lehren, nicht mehr nach dem Gesetz zu leben. Sie sollten zum Beispiel ihre Kinder nicht mehr beschneiden lassen und die Ordnungen unseres Volkes missachten. 22 Was sollen wir jetzt tun? Sie werden auf jeden Fall erfahren, dass du in Jerusalem bist. 23 Wir möchten dir deshalb Folgendes raten: Hier sind vier Männer, die gerade ein Gelübde beendet haben. 24 Unterstütze sie, indem du die Kosten für das Abschlussopfer und das Abschneiden der Haare übernimmst. Erfülle außerdem zusammen mit ihnen alle vom Gesetz geforderten Reinigungsvorschriften. Dann werden alle sehen, dass an den Gerüchten über dich nichts Wahres ist und du gewissenhaft das Gesetz befolgst. 25 Wie die nichtjüdischen Christen leben sollen, haben wir ja schriftlich geregelt. Wir haben damals entschieden, dass sie kein Fleisch von Tieren essen dürfen, die Götzen geopfert wurden; sie sollen kein Blut verzehren und auch kein Fleisch von Tieren, die nicht völlig ausgeblutet sind. Außerdem sollen sie keine verbotenen sexuellen Beziehungen eingehen.«

Paulus wird in Jerusalem verhaftet

26 Paulus nahm ihren Vorschlag an. Am nächsten Tag begleitete er die Männer und begann zusammen mit ihnen die vorgeschriebene Reinigung. Dann ging er in den Tempel und meldete dem Priester, dass die Männer ihr Gelübde erfüllt hatten. Nach der festgesetzten Frist von sieben Tagen sollte dann für jeden von ihnen ein Opfer dargebracht werden. 27 Die sieben Tage waren fast vorüber, als einige Juden aus der Provinz Asia Paulus im Tempel wiedererkannten. Sie wiegelten das Volk gegen ihn auf, packten ihn 28 und schrien: »Helft uns, ihr Männer aus Israel! Das ist er, der mit seiner Lehre überall gegen unser Volk, gegen das Gesetz und gegen diesen Tempel hetzt! Und nicht genug damit! Jetzt hat er sogar Nichtjuden in den Tempel gebracht und dadurch diese heilige Stätte entweiht!« 29 Sie hatten nämlich Paulus zusammen mit Trophimus aus Ephesus in der Stadt gesehen, und nun vermuteten sie, Paulus habe ihn auch mit in den Tempel genommen. 30 Ganz Jerusalem geriet in Aufruhr. Die Menschen liefen zusammen, sie ergriffen Paulus und zerrten ihn aus dem Tempel, dessen Türen man eilig schloss. 31 Die Menge war nahe daran, Paulus umzubringen, als dem Kommandanten des römischen Regiments gemeldet wurde: »Die ganze Stadt ist in Aufruhr!« 32 Mit einem Trupp Soldaten und einigen Hauptleuten lief er sofort zum Tempelplatz. Als die Menge den Kommandanten und die Soldaten sah, hörte sie auf, Paulus zu schlagen. 33 Der Kommandant nahm Paulus fest und ließ ihn mit zwei Ketten fesseln. Anschließend fragte er die aufgebrachte Menge, wer dieser Mann sei und was er getan habe. 34 Aber die einen schrien dies, die anderen das, und der Tumult war so groß, dass er letztlich nichts Genaues in Erfahrung bringen konnte. Deshalb befahl der Kommandant, Paulus in die Festung zu führen. 35 Auf den Treppenstufen dorthin mussten die Soldaten Paulus tragen, um ihn vor der wütenden Menge zu schützen. 36 Die Leute drängten heran und tobten: »Weg mit dem! Bringt ihn um!« 37 Als man Paulus gerade in die Festung bringen wollte, sagte er zu dem Kommandanten: »Kann ich kurz mit dir sprechen?« – »Du sprichst Griechisch?«, fragte dieser überrascht. 38 »Dann bist du also nicht der Ägypter, der vor einiger Zeit in der Wüste viertausend bewaffnete Rebellen um sich sammelte und einen Aufstand anzettelte?« 39 »Nein«, erwiderte Paulus, »ich bin ein Jude aus Tarsus und ein Bürger dieser bekannten Stadt in Zilizien. Bitte erlaube mir, zu den Leuten zu reden.« 40 Der Kommandant willigte ein. Paulus blieb auf der obersten Treppenstufe stehen und gab dem Volk mit der Hand ein Zeichen, dass er etwas sagen wollte. Nachdem sie sich beruhigt hatten, sprach er auf Aramäisch* zu ihnen:

Apostelgeschichte 21 | Nya Levande Bibeln Hoffnung für alle