2.Mose 3 | Nya Levande Bibeln Hoffnung für alle

2.Mose 3 | Nya Levande Bibeln

Den brinnande busken

1 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb, som var Guds berg. 2 Då visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, 3 gick han fram för att undersöka vad det var. Då ropade Gud på honom från busken:"Mose! Mose!""Ja, här är jag", svarade han. 5 "Kom inte närmare", sa Gud till honom."Tag av dig skorna, för du står på helig mark. 6 Jag är dina förfäders Gud - Abrahams, Isaks och Jakobs Gud." Mose höll händerna för ansiktet, för han var rädd att se på Gud. 7 Då talade Herren till honom igen: "Jag har sett hur svårt mitt folk har det i Egypten, och jag har hört hur de ropar efter frihet under fogdarnas förtryck. 8 Nu har jag kommit för att befria mitt folk från egyptierna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land, ett land som flyter av mjölk och honung. Nu bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer där. 9 Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker mitt folk. 10 Nu ska du gå till Farao och be honom om tillåtelse att leda dem ut ur Egypten." 11 "Men jag kan inte klara av ett sådant uppdrag!" utbrast Mose. 12 "Jag ska vara med dig", sa Gud till honom. "Och det här ska vara beviset på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni fira gudstjänst på det här berget!" 13 "Men", svarade Mose, "om jag nu går till folket och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: 'Vilken Gud är det du talar om?' Vad ska jag svara då?" 14 "Den högste Guden", blev svaret. "Säg bara: JAG ÄR har sänt mig! 15 Ja, tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig. 16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren har uppenbarat sig för dig, och att han sa: 'Jag har besökt mitt folk och sett hur de har det i Egypten. 17 Jag lovar att rädda dem från det lidande och den förnedring de blir utsatta för och att leda dem till det land där nu kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.' 18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: 'Herren, hebreernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till honom. Låt oss nu få göra det!' 19 Men jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. 20 Jag tänker därför tvinga honom! Jag ska sända olyckor över landet ända tills han låter er fara. 21 Och jag ska se till att egyptierna ger er en mängd gåvor när ni ger er i väg, så att ni inte går tomhänta därifrån. 22 Varje kvinna ska be att få juveler, silver och guld och de finaste kläder från sin egyptiske herres fru och från grannkvinnorna, och ni ska klä era barn med det bästa som finns i Egypten! Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar."

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Hoffnung für alle

Gott gibt Mose einen Auftrag

1 Mose hütete damals die Schafe und Ziegen seines Schwiegervaters Jitro, des Priesters von Midian. Eines Tages trieb er die Herde von der Steppe hinauf in die Berge und kam zum Horeb*, dem Berg Gottes. 2 Dort erschien ihm der Engel des HERRN in einer Flamme, die aus einem Dornbusch schlug. Als Mose genauer hinsah, bemerkte er, dass der Busch zwar in Flammen stand, aber nicht niederbrannte. 3 »Merkwürdig«, dachte Mose, »warum verbrennt der Busch nicht? Das muss ich mir aus der Nähe ansehen.« 4 Der HERR sah, dass Mose sich dem Feuer näherte, um es genauer zu betrachten. Da rief er ihm aus dem Busch zu: »Mose, Mose!« »Ja, Herr«, antwortete er. 5 »Komm nicht näher!«, befahl Gott. »Zieh deine Schuhe aus, denn du stehst auf heiligem Boden! 6 Ich bin der Gott, den dein Vater verehrt hat, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs.« Mose verhüllte sein Gesicht, denn er hatte Angst davor, Gott anzuschauen. 7 Der HERR sagte: »Ich habe gesehen, wie schlecht es meinem Volk in Ägypten geht, und ich habe auch gehört, wie sie über ihre Unterdrückung klagen. Ich weiß genau, was sie dort erleiden müssen. 8 Nun bin ich herabgekommen, um sie aus der Gewalt der Ägypter zu retten. Ich will sie aus diesem Land herausführen und in ein gutes, großes Land bringen, in dem es selbst Milch und Honig im Überfluss gibt. Jetzt leben dort noch die Kanaaniter, Hetiter, Amoriter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter. 9 Ja, ich habe die Hilfeschreie der Israeliten gehört; ich habe gesehen, wie die Ägypter sie quälen. 10 Darum geh nach Ägypten, Mose! Ich sende dich zum Pharao, denn du sollst mein Volk Israel aus Ägypten herausführen!« 11 Aber Mose erwiderte: »Ich soll zum Pharao gehen und die Israeliten aus Ägypten herausführen? Wer bin ich schon?« 12 Gott antwortete: »Ich stehe dir bei und gebe dir ein Zeichen, an dem du erkennst, dass ich dich gesandt habe: Wenn du mein Volk aus Ägypten herausgeführt hast, werdet ihr mich an diesem Berg hier anbeten und mir dienen!« 13 Mose entgegnete: »Wenn ich zu den Israeliten komme und ihnen sage, dass der Gott ihrer Vorfahren mich zu ihnen gesandt hat, werden sie mich nach seinem Namen fragen. Was sage ich dann?« 14 Gott antwortete: »Ich bin, der ich bin! Darum sag den Israeliten: ›Ich bin‹ hat mich zu euch gesandt. 15 Ja, der HERR* hat mich geschickt, der Gott eurer Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs. – Denn das ist mein Name für alle Zeiten. Alle kommenden Generationen sollen mich so nennen. 16 Geh nun nach Ägypten, versammle die Sippenoberhäupter der Israeliten und sag ihnen: Der HERR ist mir erschienen, der Gott eurer Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs. Er lässt euch ausrichten: Ich habe euch nicht vergessen und habe gesehen, was man euch in Ägypten antut. 17 Darum verspreche ich, dass ich eurem Elend ein Ende mache: Ich werde euch aus Ägypten herausführen und in das Land der Kanaaniter, Hetiter, Amoriter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter bringen, ein Land, in dem es selbst Milch und Honig im Überfluss gibt. 18 Die Sippenoberhäupter von Israel werden auf dich hören. Du sollst dann mit ihnen zum Pharao gehen und sagen: Der HERR, der Gott der Hebräer, ist uns erschienen. Bitte erlaube uns, drei Tagereisen weit in die Wüste zu ziehen, um ihm dort Opfer darzubringen! 19 Ich weiß aber: Der König von Ägypten wird euch das nie erlauben, wenn ihn nicht eine starke Hand dazu zwingt*! 20 Darum werde ich meine Hand erheben und die Ägypter strafen. Mit gewaltigen Taten werde ich ihnen zusetzen, bis der Pharao euch ziehen lässt. 21 Ich will euch bei den Ägyptern Achtung verschaffen. Ihr werdet das Land nicht mit leeren Händen verlassen. 22 Jede Israelitin soll ihre Nachbarin und die anderen Frauen in ihrem Haushalt um Gold- und Silberschmuck und um schöne Gewänder bitten. Eure Kinder sollen dies alles bekommen; es wird eure Beute sein.«