2.Korinther 10 | Nya Levande Bibeln Hoffnung für alle

2.Korinther 10 | Nya Levande Bibeln

Paulus försvarar sitt uppdrag som sändebud

1 Några av er beskyller mig för att uppträda som en ynkrygg när jag är hos er, och modigt bara när jag är långt borta. Men jag har nu i mitt brev vädjat till er med samma mildhet och godhet som finns hos Kristus själv. 2 Och jag hoppas verkligen att jag ska slippa använda mitt mod och min myndighet när jag kommer till er, vilket jag är beredd att göra om jag måste gå emot dem som påstår att jag styrs av själviska motiv. 3 Visserligen lever jag här i världen, men jag kämpar inte med världsliga metoder. 4 Nej, de vapen jag använder i min andliga kamp är Guds mäktiga kraft, som kan bryta ner alla starka fästen som vi i våra tankar bygger upp. 5 Jag bryter ner alla stolta argument, och allt som går emot det vi vet om Gud. Varje tanke tar jag till fånga och tvingar den att lyda Kristus. 6 Och jag är beredd att straffa alla dem av er som fortfarande vägrar att lyda Kristus, sedan resten av er har börjat lyda honom. 7 Problemet med er är att ni bedömer människor på ett ytligt sätt. Ni måste förstå att jag och mina medarbetare tillhör Jesus Kristus lika mycket som dessa människor som stolt säger: ”Vi tillhör Kristus”.* 8 Ja, som sändebud åt Herren Jesus skulle jag kunna skryta ännu mer med den myndighet jag har fått av honom ‑ en myndighet som är till för att stärka er tro, inte för att straffa er ‑ och jag skulle ändå inte kunna anklagas för någon överdrift. 9 Men jag vill inte att det ska verka som om det bara är i breven jag kan tala med myndighet. 10 En del av er säger ju: ”Hans brev är fulla av myndighet och kraft, men när han själv kommer hit, då är han ynklig och svag och inte mycket att lyssna på.” 11 Men de som talar på det viset måste förstå att jag tänker handla med samma myndighet när jag kommer till er, som jag använder i mina brev när jag är långt borta. 12 Jag kan inte tänka mig att jämföra eller likställa mig med de människor hos er som bara framhäver sig själva. De saknar all självkritik och låter ingen annan bedöma vad de uträttat. Så oförståndigt! 13 Nej, jag vill bara berömma mig över att ha utfört det uppdrag som Gud har gett mig. Han har gjort mig till sitt sändebud, och i det uppdraget ingick att nå fram ända till er. 14 Om jag därför använder min myndighet till att förmana er, så går jag inte utanför mitt uppdrag. Jag och mina medarbetare var ju de första som kom till Korinth med det glada budskapet om Kristus. 15 Jag vill inte ta åt mig äran för det arbete som andra troende har uträttat bland er. Men när er tro växer sig starkare, hoppas jag att kunna arbeta ännu mera bland er. 16 Sedan kan jag gå vidare och sprida budskapet om Kristus till nya platser, som ligger ännu längre bort än Korinth. Då behöver jag inte riskera att skryta över sådant som andra har utfört på Guds uppdrag. 17 Det står ju i Skriften*: ”Den som vill skryta, ska skryta över det som Herren har gjort.”* 18 Det hjälper alltså inte att framhäva sig själv. Man måste få sitt erkännande från Herren.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Hoffnung für alle

Abwehr persönlicher Angriffe

1 Ich, Paulus, möchte mit euch noch eine persönliche Angelegenheit klären, im Geist der Güte und Freundlichkeit, die Christus uns schenkt. Einige von euch sagen mir nach, ich sei feige und ängstlich, solange ich bei euch bin, aber mutig und zu allem entschlossen, wenn ich mich nur weit genug von euch entfernt habe. 2 Zwingt mich bitte nicht dazu, tatsächlich hart durchgreifen zu müssen, wenn ich zu euch komme. Auf jeden Fall werde ich entschieden gegen alle vorgehen, die mir allzu menschliche Absichten unterstellen. 3 Natürlich bin auch ich nur ein Mensch, aber ich kämpfe nicht mit menschlichen Mitteln. 4 Ich setze nicht die Waffen dieser Welt ein, sondern die Waffen Gottes. Sie sind mächtig genug, jede Festung zu zerstören, jedes menschliche Gedankengebäude niederzureißen, 5 einfach alles zu vernichten, was sich stolz gegen Gott und seine Wahrheit erhebt. Alles menschliche Denken nehmen wir gefangen und unterstellen es Christus, dem es gehorchen muss. 6 In diesem Sinn werden wir auch jeden Ungehorsam strafen, aber zuerst müsst ihr als Gemeinde zum Gehorsam bereit sein. 7 Seht doch den Tatsachen ins Auge! Ist jemand davon überzeugt, zu Christus zu gehören, dann soll er uns das nicht absprechen. 8 Immerhin könnte ich noch für mich in Anspruch nehmen, dass Gott mir als Apostel besondere Vollmacht gegeben hat. Damit würde ich nicht einmal übertreiben und mich lächerlich machen. Doch mein Auftrag ist, euch zu helfen, nicht euch zu schaden. 9 Ihr sollt nicht denken, ich wollte euch mit meinen Briefen einschüchtern. 10 Das könnte man fast annehmen, schließlich sagen manche von euch: »In seinen Briefen gebraucht er große Worte, doch wenn er dann vor uns steht, ist er ängstlich und zaghaft. Und wen beeindruckt schon, was er sagt?« 11 Wer das von mir behauptet, der soll wissen: Genauso wie ich in meinen Briefen mit euch rede, werde ich handeln, wenn ich bei euch bin. 12 Wir würden es natürlich niemals wagen, uns mit denen zu vergleichen, die sich überall selbst empfehlen, oder uns gar auf eine Stufe mit ihnen zu stellen. Wie unverständig sie doch sind! Sie richten ihre eigenen Maßstäbe auf, um sich dann selbst daran zu messen. 13 Wir dagegen überschätzen uns nicht so maßlos. Wir möchten ausschließlich mit Gottes Maß gemessen werden, und dazu gehört auch unsere Arbeit bei euch. 14 Wir sind bis zu euch gekommen und haben euch die rettende Botschaft von Christus gebracht; deshalb sind wir auch nicht maßlos, wenn wir uns rühmen. 15 Dabei schmücken wir uns keineswegs mit fremden Federn. Wenn ihr erst einmal im Glauben fest und stark geworden seid, hoffen wir sogar, unsere Missionsarbeit noch weiter ausdehnen zu können*. 16 Denn wir wollen auch den Menschen die rettende Botschaft bringen, die jenseits eurer Grenzen leben – aber nicht in Gebieten, in denen schon andere diese Botschaft verkündet haben. Sonst würden wir uns ja mit einer Arbeit brüsten, die nicht von uns getan wurde. 17 Es heißt doch: »Wenn jemand auf etwas stolz sein will, soll er auf das stolz sein, was Gott für ihn getan hat!«* 18 Niemand ist schon deshalb ein bewährter Diener Gottes, weil er sich selbst empfiehlt. Entscheidend ist, dass Gott ihm ein gutes Zeugnis ausstellt.