1.Mose 47 | Nya Levande Bibeln
1När de kom fram gick Josef in för att träffa Farao. "Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land, med alla sina hjordar och tillhörigheter", rapporterade han. "De önskar bosätta sig i Gosens land."2Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för Farao.3Farao frågade dem: "Vad har ni för yrke?"De svarade: "Vi är herdar, som våra förfäder.4Vi har kommit för att bo här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber om tillstånd att få bosätta oss i Gosens land."5Farao sa då till Josef: "Välj ut vilken plats du vill åt dem, där de kan bo. Ge dem det bästa landet i Egypten. Gosen passar utmärkt. Och om någon av dem är skicklig nog, så gör honom ansvarig också för mina hjordar."7Sedan tog Josef sin far Jakob till Farao, och Jakob välsignade Farao.8"Hur gammal är du?" frågade Farao honom.9Jakob svarade: "Jag har levt i långa och hårda år, men jag är inte alls så gammal som många av mina förfäder blev."10Sedan välsignade Jakob Farao än en gång, innan han gick därifrån.11Josef gav de bästa områdena i Egypten, Rameses land, åt sin far och sina bröder, precis som Farao hade befallt.12De fick också ett underhåll, vars storlek var beroende av hur många personer de hade att försörja.13Hungersnöden blev allt värre, och hela Egypten och Kanaans land var utan mat.14Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förvarade dem i Faraos skattkammare.15Trots att man var utan pengar kom man tillbaka till Josef och bad om mat:"Våra pengar är slut, men ge oss bröd. Varför ska vi behöva dö?"16"Nåväl", svarade Josef. "Ge mig era djur i utbyte, så ska ni få mat."17Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Vid årets slut ägde Farao alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten.18Följande år kom de tillbaka igen och sa: "Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger.19Varför ska vi behöva dö? Köp oss och marken vi äger, så ska vi bli slavar åt Farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir övergivet."20Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt Farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och hela landet blev Faraos.21På så sätt blev hela Egyptens folk Faraos slavar.22Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick mat av Farao och behövde alltså inte sälja.23Sedan sa Josef till folket: "Nu äger Farao både er och all mark. Här får ni utsäde till åkrarna.24Men när ni skördar så tillhör en femtedel av allt ni får Farao. Behåll resten för eget behov och använd det till utsäde nästa år och till mat åt er själva och era familjer och barn."25"Du har räddat våra liv", sa de. "Vi blir gärna Faraos slavar."26Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land, och den gäller fortfarande. Farao skall ha tjugo procent av all skörd som skatt, utom av det som kommer från de åkrar som ägs av prästerna.
Jakob välsignar Josef
27Israel bodde i Gosens land i Egypten, och snart började Israels barn att skaffa sig mark där, och det blev en riktig befolkningsexplosion bland dem.28Jakob levde sjutton år efter det att han kommit dit och dog vid en ålder av år.29När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: "Svär högtidligt inför mig att du ska uppfylla min sista önskan. Begrav mig inte i Egypten,30utan tag mig ut ur Egypten när jag är död, och begrav mig bredvid mina förfäder." Och Josef lovade att göra så.31"Svär att du kommer att göra det", fortsatte Jakob. Då gjorde Josef det medan Jakob prisade Herren, lutad mot sin stav.
Hoffnung für alle
Jakob beim Pharao
1Wie versprochen, ging Josef zum Pharao. »Mein Vater und meine Brüder sind von Kanaan hierhergekommen«, sagte er, »ihren Besitz und ihre Viehherden haben sie mitgebracht. Jetzt sind sie in Goschen.« Dann holte er fünf seiner Brüder herein und stellte sie dem Pharao vor.3»Welchen Beruf übt ihr aus?«, fragte der Pharao. »Wir sind Hirten – wie schon unsere Vorfahren«, antworteten sie.4»Wir möchten uns gern vorübergehend in Ägypten niederlassen. Die Hungersnot in Kanaan wird immer unerträglicher, alle Weideplätze für unsere Herden sind vertrocknet. Bitte gib deine Zustimmung, dass wir in Goschen wohnen können!«5Der Pharao wandte sich an Josef: »Goschen ist der beste Teil unseres Landes. Gern dürfen dein Vater und deine Brüder dort wohnen bleiben! Und wenn unter ihnen geschickte Männer sind, kannst du sie zu Aufsehern über meine Herden ernennen.«7Dann brachte Josef seinen Vater Jakob herein. Jakob begrüßte den Pharao mit einem Segenswunsch.8»Wie alt bist du?«, fragte der Pharao.9»Ich bin nun 130 Jahre alt und habe mein Leben als Fremder verbracht, mal hier und mal dort«, antwortete Jakob. »Auch meine Vorfahren zogen heimatlos umher, doch im Vergleich zu ihnen war mein Leben hart und kurz.«10Dann verabschiedete Jakob sich wieder mit einem Segenswunsch.11Josef gab seinem Vater und seinen Brüdern Grundbesitz im fruchtbarsten Gebiet Ägyptens, wie der Pharao gesagt hatte. Es war die Gegend nahe bei der Stadt Ramses.12Er versorgte jede Familie nach der Zahl ihrer Kinder mit so viel Lebensmitteln, wie sie brauchten.
Die Verwaltung des Landes
13Die Hungersnot wurde immer drückender, weil auf den Feldern nichts mehr wuchs. Nicht nur in Kanaan, auch in Ägypten litten die Menschen schwer darunter.14Josef verkaufte Getreide und übergab dem Pharao das Geld. Er nahm so gut wie alles Geld ein, das es in Kanaan und Ägypten gab.15Deshalb hatten die Ägypter auch nichts mehr, womit sie bezahlen konnten. Sie kamen zu Josef und flehten: »Sollen wir sterben, nur weil wir kein Geld mehr haben? Bitte gib uns Brot!«16»Gebt mir euer Vieh«, entgegnete Josef, »dann bekommt ihr Brot dafür!«17Sie brachten ihr Vieh zu ihm, und er gab ihnen Getreide. Bald waren alle Pferde, Schafe, Ziegen, Rinder und Esel Ägyptens im Besitz des Pharaos.18Ein Jahr später kamen die Ägypter wieder zu Josef und sagten: »Herr, wir haben kein Geld mehr, und das Vieh gehört auch schon dir! Wir können dir nur noch uns selbst und unsere Felder geben!19Lass uns nicht sterben! Kauf uns und unser Land, wir wollen uns mitsamt unserem Grundbesitz dem Pharao als Leibeigene zur Verfügung stellen. Nur gib uns Getreide zum Leben und Saatgut, damit unsere Felder nicht veröden!«20Josef kaufte das ganze Land auf. Weil die Hungersnot so groß war, musste jeder seinen Grundbesitz dem König überlassen.21Alle Bewohner Ägyptens wurden zu Sklaven des Pharaos.*22Nur das Eigentum der Priester kaufte Josef nicht. Sie bekamen ein festes Einkommen vom Pharao und brauchten deshalb ihren Besitz nicht abzugeben.23Josef ließ allen Ägyptern melden: »Hört her! Ab heute gehört ihr mitsamt euren Feldern dem Pharao! Dafür bekommt ihr nun Saatgut, das ihr aussäen sollt.24Sobald die Ernte eingebracht ist, müsst ihr den fünften Teil für den König abliefern. Vom Rest könnt ihr eure Familien ernähren und wieder neue Saat aufsparen.«25»Du hast uns das Leben gerettet«, antworteten sie, »wir sind gerne Diener des Pharaos.«26Josef machte es zu einem Gesetz in Ägypten, dass ein Fünftel der Ernte dem Pharao gehören sollte. Diese Verordnung gilt dort noch heute. Nur der Grundbesitz der Priester wurde nicht Eigentum des Pharaos.
Jakobs letzter Wunsch
27Jakob und seine Verwandten ließen sich in Goschen nieder. Sie vermehrten sich und wuchsen zu einem großen Volk heran, den Israeliten.28Jakob selbst lebte noch 17 Jahre in Ägypten. Er wurde 147 Jahre alt.29Als er merkte, dass er bald sterben würde, rief er Josef zu sich. »Bitte erfülle mir meinen letzten Wunsch!«, bat er. »Leg die Hand auf meinen Unterleib und versprich mir, dass du mich nicht in Ägypten begräbst! So kannst du mir ein letztes Mal deine Liebe erweisen.30Ja, bring mich von hier fort, wenn ich gestorben bin, und begrab mich neben meinen Vorfahren!« »Das verspreche ich dir!«, antwortete Josef.31»Schwöre!«, bat Jakob. Josef schwor. Da verneigte sich Jakob dankbar auf seinem Bett.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.