1Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:2"Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!' "3Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.4När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.5Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord. Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.6Kaptenen gick då ner till honom och röt: "Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!"7Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. "Vem har retat gudarna och orsakat stormen?" skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.8"Vad har du gjort?" frågade de. "Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?"9Han svarade: "Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav." Men han berättade också att han var på flykt undan Herren. När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:11"Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?"12"Kasta mig i havet", sa Jona uppgivet. "Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss."13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.14Då ropade de till Herren: "Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!"15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!16Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.
Gute Nachricht Bibel 2018
Der Prophet flieht vor seinem Auftrag
1Das Wort des HERRN erging an Jona, den Sohn von Amittai, er sagte zu ihm:2»Geh nach Ninive, der großen Stadt, und kündige ihr mein Strafgericht an! Ich kann nicht länger mit ansehen, wie böse die Leute dort sind.«3Jona machte sich auf den Weg, aber in die entgegengesetzte Richtung. Er wollte nach Tarschisch in Spanien fliehen, um dem HERRN zu entkommen. In der Hafenstadt Jafo fand er ein Schiff, das dorthin segeln sollte. Er bezahlte das Fahrgeld und stieg ein.
Der Hebräer wird von fremden Seeleuten beschämt
4Da schickte der HERR einen Sturm aufs Meer, der war so heftig, dass das Schiff auseinanderzubrechen drohte.5Die Seeleute hatten große Angst und jeder schrie zu seinem Gott um Hilfe. Um die Gefahr für das Schiff zu verringern, warfen sie die Ladung ins Meer. Jona war nach unten gegangen, hatte sich hingelegt und schlief fest.6Der Kapitän kam zu ihm herunter und sagte: »Wie kannst du schlafen? Steh auf, rufe zu deinem Gott! Vielleicht hilft er uns und wir müssen nicht untergehen!«7Die Seeleute wollten durch das Los herausfinden, wer an ihrem Unglück schuld sei. Da fiel das Los auf Jona.8Sie bestürmten ihn mit Fragen: »Sag uns: Warum sind wir in diese Gefahr geraten? Wer bist du eigentlich? Was für Geschäfte treibst du? Zu welchem Volk gehörst du, wo ist deine Heimat?«9Jona antwortete: »Ich bin ein Hebräer und verehre den HERRN, den Gott des Himmels, der Land und Meer geschaffen hat.«10Er sagte ihnen auch, dass er auf der Flucht vor dem HERRN war. Da bekamen die Männer noch mehr Angst und sie fragten ihn: »Wie konntest du das tun?11Was sollen wir jetzt mit dir machen, damit das Meer sich beruhigt und uns verschont?« Denn es war inzwischen noch stürmischer geworden.12Jona sagte: »Werft mich ins Meer, dann wird es sich beruhigen. Ich weiß, dass dieser Sturm nur meinetwegen über euch gekommen ist.«13Die Seeleute machten einen letzten Versuch, durch Rudern das Land zu erreichen; doch sie schafften es nicht, denn der Sturm tobte immer heftiger.14Da beteten sie zum HERRN: »HERR, strafe uns nicht, wenn wir diesen Mann jetzt opfern müssen! Rechne uns seinen Tod nicht als Mord an. Es war dein Wille, und alles, was du willst, geschieht.«15Dann nahmen sie Jona und warfen ihn ins Meer. Sofort wurde es ruhig.16Da packte sie alle große Furcht vor dem HERRN. Sie schlachteten ein Opfertier für ihn und machten ihm Versprechen für den Fall ihrer Rettung.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.