Apostelgeschichte 23 | Nya Levande Bibeln Gute Nachricht Bibel 2018

Apostelgeschichte 23 | Nya Levande Bibeln
1 När Paulus kom in, tittade han rådsmedlemmarna rakt i ögonen och sa sedan: ”Bröder, jag har alltid levt mitt liv med ett gott samvete inför Gud.” 2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. 3 Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, som ägnar dig åt sådan dubbelmoral! Här sitter du för att döma mig efter Moses lag*, och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4 De som stod bredvid Paulus sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” 5 ”Förlåt mig bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju i Skriften*: ’Du ska inte förbanna den som är ledare för ditt folk.*’ ” 6 Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer, medan andra var fariseer.* Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag, därför att jag tror att de döda kommer att uppstå igen.” 7 Detta delade genast rådet i två grupper som började bråka med varandra. 8 Saddukeerna tror nämligen inte att de döda ska uppstå igen eller att det finns änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9 Alla i rådet skrek i munnen på varandra och några laglärare* från fariseernas parti ställde sig upp och försvarade Paulus. ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel”, protesterade de högljutt. ”Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” 10 Men grälet blev bara värre och värre, och männen ryckte och slet i Paulus från alla håll. Till slut fick kommendanten ge order till sina soldater att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen, eftersom han var rädd att de skulle slita honom i stycken. 11 När det sedan blev natt visade sig Herren Jesus för Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har berättat om mig här i Jerusalem måste du också berätta om mig i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12 Nästa morgon samlades mer än 40 judiska män och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 14 Sedan gick de till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Be därför kommendanten att han låter Paulus ställas inför rådet igen. Säg till honom att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” 16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus, 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” 18 Officeren gick då till kommendanten och förklarade: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” 19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” 20 Paulus systerson förklarade genast: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än 40 män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” 22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.” 25 Sedan skrev han följande brev till landshövdingen: 26 ”Från Claudius Lysias, till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! 27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom, när jag skickade ut soldater för att befria honom, sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet* för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras religiösa lag, och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag av en händelse reda på att man planerade att mörda honom, och jag beslöt då att skicka honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.” 31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till den romerska militärförläggningen Antipatris* enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte de 70 ryttarna med honom till Caesarea, medan de övriga återvände till fästningen i Jerusalem. 33 När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen Felix och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus. 35 ”Bra”, sa landshövdingen, ”jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Gute Nachricht Bibel 2018
1 Paulus richtete den Blick fest auf die Versammelten und erklärte: »Brüder, ich habe immer so gehandelt, dass ich mir vor Gott nicht das Mindeste vorzuwerfen habe, und das bis zum heutigen Tag!« 2 Der Oberste Priester Hananias befahl den dabeistehenden Dienern, Paulus auf den Mund zu schlagen. 3 Da sagte Paulus zu ihm: »Dich wird Gott schlagen, du übertünchte Wand!* Du willst nach dem Gesetz über mich richten und lässt mich gegen alles Gesetz schlagen?« 4 Die Diener sagten: »Wie, du wagst den Obersten Priester Gottes zu beleidigen?« 5 Paulus entschuldigte sich und sagte: »Ich habe nicht gewusst, Brüder, dass er der Oberste Priester ist. Ich weiß wohl, dass in den Heiligen Schriften steht: ›Ihr sollt ein Oberhaupt eures Volkes nicht verfluchen.‹« 6 Da Paulus wusste, dass die Anwesenden teils Sadduzäer, teils Pharisäer waren, rief er in die Versammlung hinein: »Brüder, ich bin ein Pharisäer und komme aus einer Pharisäerfamilie. Ich stehe hier vor Gericht, nur weil ich daran glaube, dass die Toten auferstehen!« 7 Damit spaltete er den Rat in zwei Lager, denn Sadduzäer und Pharisäer fingen sofort an, miteinander zu streiten. 8 Die Sadduzäer leugnen nämlich die Auferstehung der Toten und sie bestreiten auch, dass es Engel und andere unsichtbare Wesen gibt. Die Pharisäer dagegen bekennen sich zum Glauben an beides. 9 So kam es zu einer lautstarken Auseinandersetzung. Schließlich traten einige Gesetzeslehrer aus der Gruppe der Pharisäer vor und erklärten: »Wir können dem Mann nichts vorwerfen. Vielleicht hat ja tatsächlich ein Geist zu ihm gesprochen oder ein Engel!« 10 Der Tumult wurde am Ende so heftig, dass der Kommandant fürchtete, sie könnten Paulus in Stücke reißen. So ließ er aus der Kaserne eine Abteilung Soldaten kommen, die ihn herausholten und wieder dorthin zurückbrachten. 11 In der folgenden Nacht aber trat der Herr zu Paulus und sagte zu ihm: »Nur Mut! Wie du hier in Jerusalem für mich eingetreten bist, so musst du es auch in Rom tun.«

Eine Verschwörung gegen Paulus

12 Am nächsten Morgen taten sich eine Anzahl Juden zu einem Anschlag gegen Paulus zusammen. Sie schworen, nichts zu essen und zu trinken, bis sie ihn umgebracht hätten. 13 Mehr als vierzig Männer beteiligten sich an dieser Verschwörung. 14 Sie gingen zu den führenden Priestern und den Ratsältesten und weihten sie ein: »Wir haben feierlich geschworen, nichts zu essen und zu trinken, bis wir Paulus getötet haben. 15 Geht also jetzt im Namen des ganzen jüdischen Rates zum Kommandanten und fordert ihn auf, euch Paulus noch einmal vorzuführen; ihr wolltet seinen Fall noch genauer untersuchen. Wir halten uns dann bereit und bringen ihn um, noch bevor er hier eintrifft.« 16 Aber ein Neffe von Paulus, der Sohn seiner Schwester, hörte von dem geplanten Anschlag. Er ging in die Kaserne und erzählte Paulus davon. 17 Der rief einen von den Hauptleuten und sagte zu ihm: »Bring diesen jungen Mann zum Kommandanten! Er hat eine wichtige Nachricht für ihn.« 18 Der Hauptmann brachte ihn zum Kommandanten und sagte: »Der Gefangene Paulus hat mich rufen lassen und mich gebeten, diesen jungen Mann zu dir zu führen. Er soll eine wichtige Nachricht für dich haben.« 19 Der Kommandant nahm den jungen Mann beiseite und fragte ihn: »Was hast du mir zu berichten?« 20 Da erzählte er: »Die Juden wollen dich bitten, Paulus morgen noch einmal vor ihren Rat zu bringen, damit sie ihn noch genauer verhören können. 21 Aber du darfst ihnen nicht glauben, denn mehr als vierzig Männer planen einen Anschlag. Sie alle haben geschworen, erst wieder zu essen und zu trinken, wenn sie Paulus getötet haben. Sie halten sich bereit und warten nur darauf, dass du ihn herausführen lässt.« 22 Der Kommandant sagte: »Verrate keinem, dass du mir davon erzählt hast!« Dann ließ er den jungen Mann gehen.

Paulus wird zum Statthalter nach Cäsarea gebracht

23 Der Kommandant rief zwei Hauptleute und befahl ihnen: »Sorgt dafür, dass zweihundert Soldaten sich für heute Abend um neun Uhr zum Abmarsch nach Cäsarea bereit machen, dazu siebzig Reiter und noch zweihundert Leichtbewaffnete. 24 Besorgt ein paar Reittiere für Paulus und bringt ihn sicher zum Statthalter Felix!« 25 Dann schrieb er folgenden Brief: 26 »Klaudius Lysias grüßt den hochverehrten Statthalter Felix. 27 Den Mann, den ich dir sende, hatten die Juden ergriffen und wollten ihn töten. Als ich erfuhr, dass er römischer Bürger ist, ließ ich ihn durch meine Soldaten in Sicherheit bringen. 28 Weil ich herausbekommen wollte, weshalb sie ihn verfolgen, brachte ich ihn vor ihren Rat. 29 Aber es stellte sich heraus, dass er nichts getan hat, worauf Todesstrafe oder Gefängnis steht. Ihre Vorwürfe beziehen sich nur auf strittige Fragen des jüdischen Gesetzes. 30 Nun wurde mir gemeldet, dass ein Anschlag gegen ihn geplant ist, deshalb schicke ich ihn umgehend zu dir. Ich habe auch die Kläger angewiesen, ihre Sache gegen ihn bei dir vorzutragen.« 31 Die Soldaten übernahmen Paulus und brachten ihn befehlsgemäß noch in der Nacht bis nach Antipatris. 32 Am nächsten Tag kehrten die Fußtruppen nach Jerusalem in die Kaserne zurück, während die Reiter Paulus weitergeleiteten. 33 Sie brachten ihn nach Cäsarea und übergaben den Brief und den Gefangenen dem Statthalter Felix. 34 Der Statthalter las den Brief und fragte Paulus, aus welcher Provinz er stamme. »Aus Kilikien«, sagte Paulus. 35 Felix erklärte: »Ich werde dich verhören, sobald deine Ankläger auch hier sind.« Dann befahl er, Paulus an seinem Amtssitz, in dem von Herodes erbauten Palast,* gefangen zu halten.