Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln

Guds heliga Ande kommer

1 När pingstdagen* kom, sju veckor efter att Jesus uppstått från de döda, var de troende alla samlade. 2 Då hördes plötsligt ett dån från himlen, som ljudet av en väldig storm, och det fyllde hela huset där de var samlade. 3 Sedan visade sig något som såg ut som eldslågor, och de delade på sig och stannade över var och en av dem. 4 Och alla blev fyllda av Guds heliga Ande och började en efter en tala andra språk som Anden gav dem. 5 Många hängivna judar från olika länder bodde i Jerusalem, 6 och när de hörde dånet, kom en stor mängd människor springande för att se vad som stod på. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas! 7 De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen, 8 och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. 9 Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, provinsen Asien, 10 Frygien, Pamfylien,* Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, både judar och sådana som omvänts till judendomen, 11 vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga under på våra egna språk!” 12 De stod där förvirrade och visste inte vad de skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” 13 Men andra i folkskaran sa hånfullt: ”Äsch, de är väl bara fulla!”

Petrus tal på pingstdagen

14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra sändebuden och började tala högt och tydligt till folket. Han sa: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! 15 Några av er säger att de här männen är fulla. Men det är inte sant. Folk dricker sig väl inte berusade klockan nio på morgonen? 16 Nej, det ni just har fått vara med om var förutsagt redan för länge sedan, då Gud sa genom profeten Joel: 17 ’Under den här världens sista tid ska jag låta min Ande komma över alla människor. Era söner och döttrar ska framföra budskap från mig, era unga män ska se syner och era gamla män ska ha drömmar. 18 Ja, min Ande ska komma över alla mina tjänare, både män och kvinnor, och de ska framföra budskap från mig. 19 Jag ska låta märkliga tecken visa sig uppe på himlen och nere på jorden: blod och eld och rökmoln. 20 Solen ska bli mörk och månen blodröd innan Herrens stora och underbara dag kommer. 21 Men var och en som tillber Herren ska bli räddad.’* 22 Lyssna på vad jag säger, alla ni israeliter*! Gud visade er att det var han som sänt Jesus från Nasaret, genom att ge honom kraft att utföra de mest fantastiska under och tecken. Det vet ni själva. 23 Sedan följde ni den plan som Gud hade gjort upp, när ni med hjälp av människor som lever utan Moses lag* lät spika fast honom på ett kors och döda honom. 24 Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom bli levande igen, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp. 25 Kung David sa ju om Jesus:’Jag vet att Herren alltid är med mig. Jag vacklar inte, för han står vid min sida. 26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och jag ropar ut hans lov! Min kropp vilar i trygghet, 27 för du ska inte lämna mig kvar bland de döda, eller låta din heliga tjänare förmultna. 28 Du visar mig vägen till livet, och låter mig få uppleva glädjen av att vara i din närhet.’* 29 Kära vänner! Det var inte om sig själv som David sa detta. För ni vet lika bra som jag att David dog och blev begravd, och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. 30 Men han var en profet, som framförde Guds budskap. Och David visste att Gud hade lovat att en av hans ättlingar skulle vara Messias*, den utlovade kungen, och få sitta på hans tron. 31 David framförde därför Guds förutsägelse om att Messias skulle uppstå från de döda när han sa: ’Han ska inte lämnas kvar bland de döda, och hans kropp ska inte förmultna.’ 32 Förutsägelsen handlade alltså om Jesus, och alla vi som står här har själva sett och kan intyga att Gud uppväckte honom från de döda. 33 Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida för att han ska regera.* Där har han, precis som Gud Fadern hade lovat, fått ta emot Guds heliga Ande, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. 34 David for ju heller aldrig upp till himlen. Därför talade han inte om sig själv då han sa: ’Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, 35 tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter!’* 36 Hela Israel måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och kung*, denna Jesus som ni avrättade på ett kors.” 37 När folket hörde Petrus tala på det här viset, gick det rakt in i deras hjärtan, och de frågade honom och de andra sändebuden: ”Bröder, vad ska vi göra?” 38 Petrus svarade: ”Lämna synden och vänd om till Gud, och låt er alla döpas till gemenskap med Jesus Kristus*, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få Guds heliga Ande som gåva. 39 För detta löfte från Gud gäller er och era barn. Ja, det gäller alla på hela jorden som tackar ja till Herrens, vår Guds, inbjudan att få tillhöra honom.” 40 Sedan fortsatte Petrus att tala till dem en lång stund, och han uppmanade dem: ”Se till att ni slipper undan det straff som väntar de människor som inte vill tro.” 41 De som trodde på vad Petrus sa, lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer!

De troende samlas

42 De troende samlades regelbundet för att bli undervisade av Jesus sändebud, och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd* tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem, för sändebuden utförde många under. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans. Deras glädje och tacksamhet visste inga gränser, 47 och de hyllade ständigt Gud. De var omtyckta av hela folket, och varje dag lät Herren Jesus deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.

Gute Nachricht Bibel 2018

An Pfingsten kommt der Heilige Geist

1 Als das Pfingstfest kam, waren wieder alle, die zu Jesus hielten,* versammelt. 2 Plötzlich gab es ein mächtiges Rauschen, wie wenn ein Sturm vom Himmel herabweht. Das Rauschen erfüllte das ganze Haus, in dem sie waren. 3 Dann sahen sie etwas wie Feuer, das sich zerteilte, und auf jeden ließ sich eine Flammenzunge nieder. 4 Alle wurden vom Geist Gottes erfüllt und begannen in anderen Sprachen zu reden, jeder und jede, wie es ihnen der Geist Gottes eingab. 5 Nun lebten in Jerusalem fromme Juden* aus aller Welt, die sich hier niedergelassen hatten. 6 Als sie das mächtige Rauschen hörten, strömten sie alle zusammen. Sie waren ganz verwirrt, denn jeder hörte die Versammelten, die Apostel und die anderen, in seiner eigenen Sprache reden. 7 Außer sich vor Staunen riefen sie: »Die Leute, die da reden, sind doch alle aus Galiläa! 8 Wie kommt es, dass jeder von uns sie in seiner Muttersprache reden hört? 9 Wir kommen aus Persien, Medien und Elam, aus Mesopotamien, aus Judäa und Kappadokien, aus Pontus und aus der Provinz Asien, 10 aus Phrygien und Pamphylien, aus Ägypten, aus der Gegend von Kyrene in Libyen und sogar aus Rom. 11 Wir sind geborene Juden und Fremde, die sich der jüdischen Gemeinde angeschlossen haben,* Insel- und Wüstenbewohner.* Und wir alle hören sie in unserer eigenen Sprache die großen Taten Gottes verkünden!« 12 Erstaunt und ratlos fragten sie einander, was das bedeuten solle. 13 Andere machten sich darüber lustig und meinten: »Die Leute sind doch betrunken!«

Die Pfingstpredigt des Apostels Petrus

14 Da stand Petrus auf und die elf anderen Apostel mit ihm, und er rief laut: »Ihr Juden* aus aller Welt und alle Bewohner Jerusalems! Lasst euch erklären, was hier vorgeht; hört mich an! 15 Die Leute hier sind nicht betrunken, wie ihr meint; es ist ja erst neun Uhr früh. 16 Nein, hier geschieht, was Gott durch den Propheten Joël angekündigt hat: 17 ›Wenn die letzte Zeit anbricht, sagt Gott, dann gieße ich über alle Menschen meinen Geist aus. Männer und Frauen in Israel werden dann zu Propheten. Junge Leute haben Visionen und die Alten prophetische Träume. 18 Über alle, die mir dienen, Männer und Frauen, gieße ich zu jener Zeit meinen Geist aus und sie werden als Propheten reden. 19 Danach lasse ich erschreckende Zeichen erscheinen, unten auf der Erde und droben am Himmel: Menschen liegen erschlagen in ihrem Blut, Flammen und Rauchwolken steigen auf; 20 die Sonne verfinstert sich und der Mond wird blutrot. So kündigt sich der große Tag des Herrn an, dem niemand entrinnen kann. 21 Wer sich dann zum Herrn bekennt und seinen Namen anruft, wird gerettet.‹ 22 Ihr Männer von Israel, hört, was ich euch zu sagen habe! Jesus von Nazaret* wurde von Gott bestätigt durch die machtvollen und staunenerregenden Wunder, die Gott durch ihn unter euch vollbracht hat; ihr wisst es selbst. 23 Den habt ihr durch Menschen, die das Gesetz Gottes nicht kennen, ans Kreuz schlagen und töten lassen. So hatte Gott es nach seinem Plan im Voraus bestimmt. 24 Und genau den hat Gott aus der Gewalt des Todes befreit und zum Leben erweckt; denn der Tod konnte ihn unmöglich gefangen halten. 25 Schon David hat von ihm gesprochen und ihn sagen lassen: ›Ich hatte den Herrn immer vor Augen. Er steht mir zur Seite, darum kann mich nichts erschüttern. 26 Das erfüllte mein Herz mit Freude und ließ mich jubelnd singen. Selbst im Grab ruht mein Leib voll Hoffnung. 27 Ich bin gewiss: Du, Herr, lässt mich nicht bei den Toten; du gibst deinen treuen Diener nicht der Verwesung preis. 28 Du hast mir den Weg zum Leben gezeigt; in deiner Nähe werde ich froh und glücklich sein.‹ 29 Liebe Brüder,* ich darf ganz offen zu euch über unseren großen Vater David sprechen: Er starb und wurde begraben, und sein Grab ist noch heute bei uns zu sehen. 30 Aber er war ein Prophet, und Gott hatte ihm feierlich zugesagt, einer seiner Nachkommen werde auf Gottes Thron sitzen. 31 David sah also voraus, was Gott vorhatte, und seine Worte beziehen sich auf die Auferstehung des versprochenen Retters.* Von diesem gilt, dass Gott ihn nicht bei den Toten ließ und sein Körper nicht der Verwesung anheimfiel. 32 Diesen Jesus also hat Gott vom Tod auferweckt; wir alle sind dafür Zeugen. 33 Er wurde zu dem Ehrenplatz an Gottes rechter Seite erhoben und erhielt von seinem Vater die versprochene Gabe, den Heiligen Geist, damit er ihn über uns ausgießt. Was ihr hier seht und hört, sind die Wirkungen dieses Geistes! 34 Nicht David ist ja in den Himmel aufgenommen worden; vielmehr sagt er selbst: ›Gott, der Herr, sagte zu meinem Herrn: Setze dich an meine rechte Seite! 35 Ich will dir deine Feinde unterwerfen, sie als Schemel unter deine Füße legen.‹ 36 Alle Menschen in Israel sollen also an dem, was sie hier sehen und hören,* mit Gewissheit erkennen: Gott hat diesen Jesus, den ihr gekreuzigt habt,* zum Herrn und Christus gemacht.«

Die Wirkung der Predigt

37 Dieses Wort traf die Zuhörer mitten ins Herz und sie fragten Petrus und die anderen Apostel: »Brüder, was sollen wir tun?« 38 Petrus antwortete: »Kehrt jetzt um und lasst euch taufen auf Jesus Christus; lasst seinen Namen über euch ausrufen und bekennt euch zu ihm – jeder und jede im Volk! Dann wird Gott euch eure Schuld vergeben und euch seinen Heiligen Geist schenken. 39 Denn was Gott versprochen hat, ist für euch und eure Kinder bestimmt und für alle, die jetzt noch fern sind und die der Herr, unser Gott, hinzurufen wird.« 40 Noch mit vielen anderen Worten beschwor und ermahnte sie Petrus. Und er sagte zu ihnen: »Lasst euch retten vor dem Strafgericht, das über diese verdorbene Generation hereinbrechen wird!« 41 Viele nahmen seine Botschaft an und ließen sich taufen. Etwa dreitausend Menschen wurden an diesem Tag zur Gemeinde hinzugefügt.

Das Leben der Gemeinde

42 Sie alle widmeten sich eifrig dem, was für sie als Gemeinde wichtig war: Sie ließen sich von den Aposteln unterweisen, sie hielten in gegenseitiger Liebe zusammen, sie feierten das Mahl des Herrn,* und sie beteten gemeinsam. 43 Alle Menschen in Jerusalem wurden von ehrfürchtiger Scheu ergriffen; denn Gott ließ durch die Apostel viele staunenerregende Wunder geschehen. 44 Alle, die zum Glauben gekommen waren, bildeten eine enge Gemeinschaft und taten ihren ganzen Besitz zusammen. 45 Von Fall zu Fall verkauften sie Grundstücke und Wertgegenstände und verteilten den Erlös unter die Bedürftigen in der Gemeinde. 46 Tag für Tag versammelten sie sich einmütig im Tempel, und in ihren Häusern hielten sie das Mahl des Herrn und aßen gemeinsam, mit jubelnder Freude und reinem Herzen. 47 Sie priesen Gott und wurden vom ganzen Volk geachtet. Der Herr aber führte ihnen jeden Tag weitere Menschen zu, die gerettet werden sollten.

Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln Gute Nachricht Bibel 2018