Römer 9 | Nya Levande Bibeln

Guds löfte till Israels folk

1 Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här: 2 Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest 3 när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem. 4 De är israeliter*, och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag*, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning. 5 De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob*, och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant!* 6 Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels* efterkommande. 7 På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften*: ”Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig”*, 8 detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte. 9 Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.”* 10 Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick. 11 Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: ”Den äldre pojken ska tjäna den yngre.”* Gud säger också i Skriften: ”Jag älskade Jakob* men förkastade Esau.”* Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom. 14 Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! 15 Gud sa ju till Mose: ”Jag visar nåd mot vem jag vill, och jag visar medlidande med vem jag vill.”* 16 Om Gud alltså är god mot någon, är det inte för att den människan ville det eller gjorde något särskilt. Nej, Gud bestämde sig bara för att visa henne medlidande. Därför kan vi inte heller anklaga Gud för att ha bedömt oss orättvist. 17 Det står till exempel i Skriften att Gud sa till farao: ”Jag har låtit dig bli kung, för att jag ska kunna visa min makt genom det jag gör med dig, och för att alla människor ska höra om mig.”* 18 Gud är alltså god mot vem han vill, och han gör hjärtat hårt på vem han vill.*

Gud är fri att välja sitt folk

19 Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor. 20 Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” 21 När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i? 22 På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess. 23 Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande. 24 Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk. 25 Gud talar ju om de icke-judiska folken, när han säger genom profeten Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”* 26 Och: ”På den plats där jag sa till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de nu kallas ’barn till den Gud som lever’.”* 27 Men genom profeten Jesaja utropar Gud om Israels folk: ”Även om israeliterna är lika många som sandkornen på en havsstrand, så ska bara en bråkdel av dem bli räddade, 28 för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.”* 29 Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om Herren Gud, han som har all makt, inte hade räddat några från vårt folk, hade vi blivit utplånade precis som Sodom och Gomorra.”*

Israels folk vägrar att tro

30 Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk som inte ens försökte att bli skuldfria inför Gud, nu har blivit skuldfria inför honom genom att tro på Jesus Kristus. 31 Men Israels folk, som försökte att bli skuldfria inför Gud genom att lyda hela Moses lag, de misslyckades i sina ansträngningar. 32 Varför? Jo, därför att de försökte bli skuldfria genom sina goda gärningar, och inte genom att lita på Gud. De har snubblat över den stötesten, 33 som Gud talar om i Skriften* när han säger: ”Lyssna! Jag lägger i Jerusalem* en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. Men den som tror på honom ska inte bli besviken.”*

Einheitsübersetzung 2016

HEIL FÜR GANZ ISRAEL

Trauer um Israel. Autobiografische Einleitung

1 Ich sage in Christus die Wahrheit und lüge nicht und mein Gewissen bezeugt es mir im Heiligen Geist: 2 Ich bin voll Trauer, unablässig leidet mein Herz. 3 Ja, ich wünschte selbst verflucht zu sein, von Christus getrennt, um meiner Brüder willen, die der Abstammung nach mit mir verbunden sind. 4 Sie sind Israeliten; ihnen gehören die Sohnschaft, die Herrlichkeit und die Bundesschlüsse; ihnen ist das Gesetz gegeben, der Gottesdienst und die Verheißungen; 5 ihnen gehören die Väter und ihnen entstammt der Christus dem Fleische nach. Gott, der über allem ist, er sei gepriesen in Ewigkeit. Amen.

Israels Väter. Die geheimnisvollen Wege der Erwählung Gottes

6 Es ist aber keineswegs so, dass Gottes Wort hinfällig geworden ist. Denn nicht alle, die aus Israel stammen, sind Israel; 7 auch sind nicht alle, weil sie Nachkommen Abrahams sind, deshalb schon seine Kinder, sondern es heißt: In Isaak wird dir Nachkommenschaft berufen. 8 Das bedeutet: Nicht die Kinder des Fleisches sind Kinder Gottes, sondern die Kinder der Verheißung werden als Nachkommen anerkannt; 9 denn es ist eine Verheißung, wenn gesagt wird: Um diese Zeit werde ich kommen, dann wird Sara einen Sohn haben. 10 So war es aber nicht nur bei ihr, sondern auch bei Rebekka, die von einem einzigen Mann empfangen hatte, von unserem Vater Isaak; 11 denn ihre Kinder waren noch nicht geboren und hatten weder Gutes noch Böses getan; damit aber Gottes freie Wahl und Vorherbestimmung gültig bleibe, 12 nicht abhängig von Werken, sondern von ihm, der beruft, wurde ihr gesagt: Der Ältere muss dem Jüngeren dienen; 13 wie geschrieben steht: Jakob habe ich geliebt, Esau aber gehasst.

Mose und Pharao. Ein Gespräch über Gott – ein Gott der Willkür?

14 Was sollen wir nun sagen? Handelt Gott ungerecht? Keineswegs! 15 Denn zu Mose sagt er: Ich schenke Erbarmen, wem ich will, und erweise Gnade, wem ich will. 16 Also kommt es nicht auf das Wollen und Laufen des Menschen an, sondern auf den sich erbarmenden Gott. 17 Denn in der Schrift wird zum Pharao gesagt: Eben dazu habe ich dich bestimmt, dass ich an dir meine Macht zeige und dass auf der ganzen Erde mein Name verkündet wird. 18 Er erbarmt sich also, wessen er will, und macht verstockt, wen er will. 19 Nun wirst du einwenden: Wie kann er dann noch anklagen, wenn niemand seinem Willen zu widerstehen vermag? 20 O Mensch, wer bist du denn, dass du mit Gott rechten willst? Sagt etwa das Werk zu dem, der es geschaffen hat: Warum hast du mich so gemacht? 21 Ist nicht vielmehr der Töpfer Herr über den Ton? Kann er nicht aus derselben Masse ein Gefäß herstellen zu ehrenhaftem, ein anderes zu unehrenhaftem Gebrauch? 22 Wie aber, wenn Gott in der Absicht, seinen Zorn zu zeigen und seine Macht zu erweisen, die zur Vernichtung bereiteten Gefäße des Zorns mit großer Langmut ertragen hat, 23 auch um den Reichtum seiner Herrlichkeit an den Gefäßen des Erbarmens zu erweisen, die er zuvor zur Herrlichkeit bestimmt hat? 24 Sie hat er auch berufen, das sind wir, nicht allein aus den Juden, sondern auch aus den Heiden. 25 So spricht er auch bei Hosea: Ich werde als mein Volk berufen, was nicht mein Volk war, und als Geliebte jene, die nicht geliebt war. 26 Und dort, wo ihnen gesagt wurde: Ihr seid nicht mein Volk, dort werden sie gerufen werden: Söhne des lebendigen Gottes. 27 Und Jesaja ruft über Israel aus: Wenn auch die Israeliten so zahlreich wären wie der Sand am Meer - nur der Rest wird gerettet werden. 28 Denn der Herr wird handeln, indem er sein Wort auf der Erde erfüllt und durchsetzt. 29 Ebenso hat Jesaja vorhergesagt: Hätte nicht der Herr Zebaoth uns Nachkommenschaft übrig gelassen, wir wären wie Sodom geworden, wir wären Gomorra gleich.

Israel und die Heiden auf der Suche nach Gerechtigkeit

30 Was sollen wir nun sagen? Heiden, die nicht der Gerechtigkeit nachjagten, haben Gerechtigkeit empfangen, die Gerechtigkeit aber aus Glauben. 31 Israel aber, das dem Gesetz der Gerechtigkeit nachjagte, hat das Gesetz nicht erreicht. 32 Warum? Weil es ihm nicht um die Gerechtigkeit aus Glauben, sondern um die Gerechtigkeit aus Werken ging. Sie stießen sich am Stein des Anstoßes, 33 wie geschrieben steht: Siehe, ich richte in Zion einen Stein auf, an dem man sich anstößt, einen Fels, an dem man zu Fall kommt. Und wer an ihn glaubt, wird nicht zugrunde gehen.

Römer 9 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016