Psalm 77 | Nya Levande Bibeln

Gud, du har väl inte övergett mig

1 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna! 3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig. 4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod. 5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer. 6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr, 7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu. 8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig? 9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte? 10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar? 11 Jag sa: "Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr. 12 Jag kommer ihåg alla hans stora under. 13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem." 14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du? 15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt. 16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten. 17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet! 18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade. 19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade. 20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där! 21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.

Einheitsübersetzung 2016

Nachsinnen über Gottes Weg mit seinem Volk

1 Für den Chormeister. Nach Jedutun. Ein Psalm Asafs. 2 Ich rufe zu Gott, ich schreie, ich rufe zu Gott, dass er mich hört. 3 Am Tag meiner Not suchte ich den Herrn;/ unablässig erhob ich nachts meine Hände, meine Seele ließ sich nicht trösten.* 4 Denke ich an Gott, muss ich seufzen; sinne ich nach, dann will mein Geist verzagen. [Sela] 5 Offen gehalten hast du die Lider meiner Augen; ich war aufgewühlt und konnte nicht reden. 6 Ich sann nach über die Tage der Vorzeit, über längst vergangene Jahre. 7 Ich denke an mein Saitenspiel, / während der Nacht sinne ich nach in meinem Herzen, es grübelt mein Geist. 8 Wird der Herr denn auf ewig verstoßen und niemals mehr erweisen seine Gunst? 9 Hat seine Huld für immer ein Ende? Hat aufgehört sein Wort für alle Geschlechter? 10 Hat Gott vergessen, dass er gnädig ist? Oder hat er im Zorn sein Erbarmen verschlossen? [Sela] 11 Da sagte ich: Das ist mein Schmerz, dass die Rechte des Höchsten so anders handelt. 12 Ich denke an die Taten des HERRN, ja, ich will denken an deine früheren Wunder. 13 Ich erwäge all deine Taten und will nachsinnen über dein Tun. 14 Gott, dein Weg ist heilig. Welche Gottheit ist groß wie Gott? 15 Du bist die Gottheit, die Wunder tut, du hast deine Macht unter den Völkern kundgetan. 16 Du hast mit starkem Arm dein Volk erlöst, die Kinder Jakobs und Josefs. [Sela] 17 Die Wasser sahen dich, Gott, / die Wasser sahen dich und bebten, ja, die Urfluten gerieten in Wallung. 18 Die Wolken gossen Wasser aus, / das Gewölk ließ den Donner dröhnen, auch deine Pfeile flogen dahin. 19 Dröhnend rollte dein Donner, / Blitze erhellten den Erdkreis, die Erde bebte und wankte. 20 Durch das Meer ging dein Weg, / dein Pfad durch gewaltige Wasser; doch deine Spuren erkannte man nicht. 21 Du führtest dein Volk wie eine Herde durch die Hand von Mose und Aaron.

Psalm 77 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016

Gud, du har väl inte övergett mig

Nachsinnen über Gottes Weg mit seinem Volk