Psalm 107 | Nya Levande Bibeln

En lovsång för Guds godhet

1 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör. 2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld! 3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn, 4 alla dem som vandrade i öknen utan att finna vägen hem. 5 De var hungriga, törstiga och svaga. 6 "Herre, hjälp oss", ropade de, när de inte såg någon utväg mer, och han förbarmade sig över dem! 7 Han förde dem till en plats där de kunde bo. 8 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort! 9 Han gav vatten till den törstige och den hungriges själ mättade han med sitt goda. 10 Vilka är det som sitter i mörker och dödsskugga, förkrossade av sorg och slaveri? 11 Det är de som gjort uppror mot Gud och inte lytt hans ord och föraktat honom som är en Gud över alla gudar. 12 Därför fick de slita ont och arbeta hårt. De föll till marken och ingen kunde hjälpa dem att resa sig. 13 Då ropade de till Herren i sina svårigheter, och han befriade dem! 14 Han ledde dem ut från mörkret och dödsskuggan, och bröt sönder deras bojor. 15 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans godhet och för allt underbart han gjort. 16 Han slog in portarna av koppar och järnbommarna bröt han sönder. 17 Andra fick lida av följderna för sina synder och felsteg. 18 Deras aptit försvann och de höll på att svälta ihjäl. 19 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem och befriade dem. 20 Han sa bara ett ord och de blev botade, ja, de rycktes bort från dödens portar. 21 O, om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort. 22 Må deras tack tjäna som offer! Må de sjunga om allt han gjort! 23 Åter andra seglade på haven med gods och varor. 24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde. 25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga. 26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck, 27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg. 28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem. 29 Han lugnade stormen och stillade vågorna. 30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville. 31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort! 32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare. 33 Herren låter floderna torka upp, 34 och det bördiga landet gör han till en saltöken, när innevånarnas ondska tar överhand. 35 Men han kan också göra en oas mitt i ett ökenland och låta vattenkällor bryta fram. 36 Han låter nybyggare komma dit hungriga, och de bygger där sina städer och 37 odlar sina fält. De planterar sina vingårdar och får sedan stora och rika skördar! 38 Han välsignar dem rikligen, och de får många barn. Också deras boskapshjordar förökas mer och mer. 39 Men när Guds folk på nytt blir besegrat och förödmjukat och utsatt, 40 så visar Gud avsky för dessa förtryckare och låter dem irra omkring i öknen. 41 Men han befriar de hjälplösa ur deras elände och låter dem få många barn och ha stor framgång. 42 Överallt kommer goda människor att se det och fyllas av glädje, medan de ogudaktiga står häpna. 43 Om du är förståndig bör du lyssna till vad jag säger. Tänk på hur Herren på allt sätt visar sin godhet!

Einheitsübersetzung 2016

DAS FÜNFTE BUCH

Danklied der Erlösten

1 Dankt dem HERRN, denn er ist gut, denn seine Huld währt ewig. 2 So sollen sprechen die vom HERRN Erlösten, die er erlöst hat aus der Hand des Bedrängers. 3 Er hat sie aus den Ländern gesammelt,/ vom Aufgang und vom Untergang, von Norden und vom Meer her. 4 Sie, die umherirrten in der Wüste, im Ödland, und den Weg zur bewohnten Stadt nicht fanden, 5 die Hunger litten und Durst, denen das Leben dahinschwand. 6 Sie schrien zum HERRN in ihrer Bedrängnis und er entriss sie ihren Nöten, 7 er führte sie auf geraden Wegen, sodass sie zur bewohnten Stadt gelangten. 8 Sie sollen dem HERRN danken für seine Huld, für seine Wundertaten an den Menschen, 9 denn er hat gesättigt die lechzende Kehle und die hungernde Kehle hat er gefüllt mit Gutem. 10 Sie, die saßen in Dunkel und Finsternis, gefangen in Elend und Eisen, 11 denn sie hatten sich widersetzt den Worten Gottes und verachtet den Ratschluss des Höchsten, 12 da beugte er ihr Herz durch Mühsal, sie stürzten und es gab keinen Helfer. 13 Sie schrien zum HERRN in ihrer Bedrängnis und er rettete sie aus ihren Nöten, 14 er führte sie heraus aus Dunkel und Finsternis und ihre Fesseln zerriss er. 15 Sie sollen dem HERRN danken für seine Huld, für seine Wundertaten an den Menschen, 16 denn er hat zerbrochen die Tore aus Bronze und die Riegel aus Eisen hat er zerschlagen. 17 Sie, die töricht waren auf ihrem sündhaften Wege, niedergebeugt von ihren schweren Vergehen, 18 deren Kehle sich ekelte vor jeder Speise, die nahe waren den Pforten des Todes. 19 Sie schrien zum HERRN in ihrer Bedrängnis und er rettete sie aus ihren Nöten, 20 er sandte sein Wort, um sie zu heilen und sie zu befreien aus ihren Gruben. 21 Sie sollen dem HERRN danken für seine Huld, für seine Wundertaten an den Menschen, 22 sie sollen ihm Dankopfer weihen, mit Jubel seine Taten verkünden. 23 Sie, die mit Schiffen das Meer befuhren, Handel trieben auf den großen Wassern, 24 die dort schauten die Werke des HERRN, seine Wundertaten in der Tiefe. 25 Er sprach und ließ den Sturmwind aufstehn, der hoch die Wogen türmte, 26 sie stiegen empor zum Himmel, / in die Urtiefen sanken sie hinab, sodass ihre Seele vor Not verzagte, 27 sie wankten und schwankten wie Betrunkene, verschlungen war all ihre Weisheit. 28 Sie schrien zum HERRN in ihrer Bedrängnis und er führte sie heraus aus ihren Nöten, 29 er machte aus dem Sturm ein Säuseln und es schwiegen die Wogen des Meeres. 30 Sie freuten sich, dass die Wogen sich legten, und er führte sie zum ersehnten Hafen. 31 Sie sollen dem HERRN danken für seine Huld, für seine Wundertaten an den Menschen, 32 sie sollen ihn rühmen in der Versammlung des Volkes, im Kreis der Alten ihn loben. 33 Er macht Ströme zur dürren Wüste, Oasen zum dürstenden Ödland, 34 fruchtbares Land zur salzigen Steppe, wegen der Bosheit seiner Bewohner. 35 Er macht Wüste zum Wasserteich, verdorrtes Land zu Oasen. 36 Dort ließ er Hungernde wohnen, die eine bewohnte Stadt errichteten, 37 die Felder bestellten, Weinberge pflanzten und reiche Ernte erzielten. 38 Er segnete sie, sodass sie sich gewaltig vermehrten, und ihr Vieh machte er nicht weniger. 39 Dann aber wurden sie weniger und beugten sich unter der Last von Unheil und Kummer. 40 Er goss Verachtung aus über die Edlen, er ließ sie umherirren in wegloser Wüste. 41 Doch den Armen hob er empor aus dem Elend und machte seine Sippen zahlreich wie eine Herde. 42 Die Redlichen sehn es und freuen sich, doch alle Bosheit muss ihren Mund verschließen. 43 Wer ist weise, dass er dies alles beachtet? Wer wird die Taten der Huld des HERRN verstehen?

Psalm 107 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016

En lovsång för Guds godhet

DAS FÜNFTE BUCH

Danklied der Erlösten