Markus 6 | Nya Levande Bibeln

Människorna i Nasaret vägrar att tro

1 Efter denna händelse lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad Nasaret tillsammans med sina efterföljare. 2 När det blev vilodag* gick han till synagogan* för att undervisa, och många blev förvånade över hans vishet och de under han gjorde när han la händerna på folk.”Varifrån har han fått detta?” sa de. 3 ”Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom. 4 Då sa Jesus till dem: ”En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” 5 Och eftersom folket i Nasaret inte trodde på honom, kunde han inte göra några under där. Han botade bara några få sjuka genom att lägga händerna på dem, 6 och han förvånade sig över att folket inte ville tro på honom. Sedan vandrade Jesus runt i byarna i trakten och undervisade.

Jesus sänder ut sina tolv närmaste efterföljare

7 Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar. 8 Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder. 10 ”När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats”, sa han. 11 ”Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort.” 12 Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud. 13 Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja* och botade dem.

Johannes döparens död

14 Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under.” 15 Men en del sa: ”Jesus är Elia*.” Andra sa: ”Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna* förr i tiden. 16 ”Nej”, sa Herodes, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.” 17 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne. 18 Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru.” 19 Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det. 20 Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom. 21 Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. 22 Och medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” 23 Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.” 24 Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!” 25 Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!” 26 Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville. 27 Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes 28 och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. 29 Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den.

Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer

30 De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om. 31 Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” 32 Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats. 33 Men många människor såg att de åkte iväg och skyndade till fots runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan. 34 Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Han tog sig därför tid och undervisade dem länge om det som de behövde veta. 35 Fram emot kvällen kom hans efterföljare till honom och sa: ”Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat.” 37 Men Jesus sa: ”Ni själva kan ge dem mat!””Hur då?” frågade hans efterföljare. ”Det skulle ju kosta en förmögenhet* att köpa mat till allihop.” 38 ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. 39 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper på 50 eller 100 personer, där det fanns grönt gräs. 41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav varje efterföljare lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket. 42 Alla åt och blev mätta, 43 och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. 44 Det var 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet

45 Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. 46 Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be. 47 När det blev kväll var Jesus efterföljare fortfarande långt ute på sjön i sin båt. Jesus, som var ensam kvar på land, 48 såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina efterföljare, gående mot dem på vattnet. 49 Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. 50 Alla såg de honom och blev dödsförskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 51 Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund la sig vinden. Hans efterföljare var alldeles häpna. 52 De hade ännu inte fattat vem Jesus var och hade svårt för att tro, trots det stora undret kvällen innan då så många hade fått bröd att äta.

Jesus botar alla som rör vid honom

53 När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. 54 Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. 55 De sprang runt i hela området för att sprida nyheten om att han var där, och de började bära sjuka människor på deras sovmattor till de platser där de hörde att han befann sig. 56 Ja, överallt dit han kom, i städer och byar och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska!

Einheitsübersetzung 2016

Die Ablehnung Jesu in seiner Heimat

1 Von dort brach Jesus auf und kam in seine Heimatstadt; seine Jünger folgten ihm nach. 2 Am Sabbat lehrte er in der Synagoge. Und die vielen Menschen, die ihm zuhörten, gerieten außer sich vor Staunen und sagten: Woher hat er das alles? Was ist das für eine Weisheit, die ihm gegeben ist? Und was sind das für Machttaten, die durch ihn geschehen? 3 Ist das nicht der Zimmermann, der Sohn der Maria und der Bruder von Jakobus, Joses, Judas und Simon? Leben nicht seine Schwestern hier unter uns? Und sie nahmen Anstoß an ihm.* 4 Da sagte Jesus zu ihnen: Nirgends ist ein Prophet ohne Ansehen außer in seiner Heimat, bei seinen Verwandten und in seiner Familie. 5 Und er konnte dort keine Machttat tun; nur einigen Kranken legte er die Hände auf und heilte sie.

Die Aussendung der zwölf Jünger

6 Und er wunderte sich über ihren Unglauben. Jesus zog durch die benachbarten Dörfer und lehrte. 7 Er rief die Zwölf zu sich und sandte sie aus, jeweils zwei zusammen. Er gab ihnen Vollmacht über die unreinen Geister 8 und er gebot ihnen, außer einem Wanderstab nichts auf den Weg mitzunehmen, kein Brot, keine Vorratstasche, kein Geld im Gürtel, 9 kein zweites Hemd und an den Füßen nur Sandalen. 10 Und er sagte zu ihnen: Bleibt in dem Haus, in dem ihr einkehrt, bis ihr den Ort wieder verlasst! 11 Wenn man euch aber in einem Ort nicht aufnimmt und euch nicht hören will, dann geht weiter und schüttelt den Staub von euren Füßen, ihnen zum Zeugnis. 12 Und sie zogen aus und verkündeten die Umkehr. 13 Sie trieben viele Dämonen aus und salbten viele Kranke mit Öl und heilten sie.

Die Enthauptung des Täufers

14 Der König Herodes hörte von Jesus; denn sein Name war bekannt geworden und man sagte: Johannes der Täufer ist von den Toten auferstanden; deshalb wirken solche Kräfte in ihm. 15 Andere sagten: Er ist Elija. Wieder andere: Er ist ein Prophet, wie einer von den alten Propheten. 16 Als aber Herodes von ihm hörte, sagte er: Johannes, den ich enthaupten ließ, ist auferstanden. 17 Herodes hatte nämlich Johannes festnehmen und ins Gefängnis werfen lassen. Schuld daran war Herodias, die Frau seines Bruders Philippus, die er geheiratet hatte. 18 Denn Johannes hatte zu Herodes gesagt: Es ist dir nicht erlaubt, die Frau deines Bruders zur Frau zu haben. 19 Herodias verzieh ihm das nicht und wollte ihn töten lassen. Sie konnte es aber nicht durchsetzen, 20 denn Herodes fürchtete sich vor Johannes, weil er wusste, dass dieser ein gerechter und heiliger Mann war. Darum schützte er ihn. Wenn er ihm zuhörte, geriet er in große Verlegenheit und doch hörte er ihm gern zu. 21 Eines Tages ergab sich für Herodias eine günstige Gelegenheit. An seinem Geburtstag lud Herodes seine Hofbeamten und Offiziere zusammen mit den vornehmsten Bürgern von Galiläa zu einem Festmahl ein. 22 Da kam die Tochter der Herodias und tanzte und sie gefiel dem Herodes und seinen Gästen so sehr, dass der König zu dem Mädchen sagte: Verlange von mir, was du willst; ich werde es dir geben. 23 Er schwor ihr sogar: Was du auch von mir verlangst, ich will es dir geben, und wenn es die Hälfte meines Reiches wäre. 24 Sie ging hinaus und fragte ihre Mutter: Was soll ich verlangen? Herodias antwortete: Den Kopf Johannes des Täufers. 25 Da lief das Mädchen zum König hinein und verlangte: Ich will, dass du mir sofort auf einer Schale den Kopf Johannes des Täufers bringen lässt. 26 Da wurde der König sehr traurig, aber wegen der Eide und der Gäste wollte er ihren Wunsch nicht ablehnen. 27 Deshalb befahl er einem Scharfrichter, sofort ins Gefängnis zu gehen und den Kopf des Täufers herzubringen. Der Scharfrichter ging und enthauptete Johannes. 28 Dann brachte er den Kopf auf einer Schale, gab ihn dem Mädchen und das Mädchen gab ihn seiner Mutter. 29 Als die Jünger des Johannes das hörten, kamen sie, holten seinen Leichnam und legten ihn in ein Grab.

Die Rückkehr der Jünger und die Speisung der Fünftausend

30 Die Apostel versammelten sich wieder bei Jesus und berichteten ihm alles, was sie getan und gelehrt hatten. 31 Da sagte er zu ihnen: Kommt mit an einen einsamen Ort, wo wir allein sind, und ruht ein wenig aus! Denn sie fanden nicht einmal Zeit zum Essen, so zahlreich waren die Leute, die kamen und gingen. 32 Sie fuhren also mit dem Boot in eine einsame Gegend, um allein zu sein. 33 Aber man sah sie abfahren und viele erfuhren davon; sie liefen zu Fuß aus allen Städten dorthin und kamen noch vor ihnen an. 34 Als er ausstieg, sah er die vielen Menschen und hatte Mitleid mit ihnen; denn sie waren wie Schafe, die keinen Hirten haben. Und er lehrte sie lange. 35 Gegen Abend kamen seine Jünger zu ihm und sagten: Der Ort ist abgelegen und es ist schon spät. 36 Schick sie weg, damit sie in die umliegenden Gehöfte und Dörfer gehen und sich etwas zu essen kaufen können! 37 Er erwiderte: Gebt ihr ihnen zu essen! Sie sagten zu ihm: Sollen wir weggehen, für zweihundert Denare Brot kaufen und es ihnen zu essen geben? 38 Er sagte zu ihnen: Wie viele Brote habt ihr? Geht und seht nach! Sie sahen nach und berichteten: Fünf Brote und außerdem zwei Fische. 39 Dann befahl er ihnen, sie sollten sich in Mahlgemeinschaften im grünen Gras lagern. 40 Und sie ließen sich in Gruppen zu hundert und zu fünfzig nieder. 41 Darauf nahm er die fünf Brote und die zwei Fische, blickte zum Himmel auf, sprach den Lobpreis, brach die Brote und gab sie den Jüngern, damit sie diese an die Leute austeilten. Auch die zwei Fische ließ er unter allen verteilen. 42 Und alle aßen und wurden satt. 43 Und sie hoben Brocken auf, zwölf Körbe voll, und Reste von den Fischen. 44 Es waren fünftausend Männer, die von den Broten gegessen hatten.

Die Offenbarung des Gottessohnes auf dem Wasser

45 Gleich darauf drängte er seine Jünger, ins Boot zu steigen und ans andere Ufer nach Betsaida vorauszufahren. Er selbst wollte inzwischen die Leute nach Hause schicken. 46 Nachdem er sich von ihnen verabschiedet hatte, ging er auf einen Berg, um zu beten. 47 Als es Abend wurde, war das Boot mitten auf dem See, er aber war allein an Land. 48 Und er sah, wie sie sich beim Rudern abmühten, denn sie hatten Gegenwind. In der vierten Nachtwache kam er zu ihnen; er ging auf dem See, wollte aber an ihnen vorübergehen. 49 Als sie ihn über den See gehen sahen, meinten sie, es sei ein Gespenst, und schrien auf. 50 Alle sahen ihn und erschraken. Doch er begann mit ihnen zu reden und sagte: Habt Vertrauen, ich bin es; fürchtet euch nicht! 51 Dann stieg er zu ihnen ins Boot und der Wind legte sich. Sie aber waren bestürzt und fassungslos. 52 Denn sie waren nicht zur Einsicht gekommen, als das mit den Broten geschah; ihr Herz war verstockt.

Heilungen in Gennesaret

53 Sie fuhren auf das Ufer zu, kamen nach Gennesaret und legten dort an. 54 Als sie aus dem Boot stiegen, erkannte man ihn sogleich. 55 Die Menschen eilten durch die ganze Gegend und brachten die Kranken auf Liegen zu ihm, sobald sie hörten, wo er war. 56 Und immer, wenn er in ein Dorf oder eine Stadt oder zu einem Gehöft kam, trug man die Kranken auf die Straße hinaus und bat ihn, er möge sie wenigstens den Saum seines Gewandes berühren lassen. Und alle, die ihn berührten, wurden geheilt.

Markus 6 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016