Apostelgeschichte 20 | Nya Levande Bibeln

Paulus reser till Makedonien och Grekland

1 När allt blivit lugnt igen i Efesos, kallade Paulus samman Jesus efterföljare och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa över till Makedonien. 2 Där reste han från plats till plats och uppmuntrade de troende, och när han kom fram till Grekland 3 stannade han i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när han fick reda på att några judar gjort upp planer på att döda honom, och han ändrade därför resrutten och for tillbaka upp genom Makedonien. 4 En hel grupp av män skulle resa med honom ner till Syrien och vidare till Jerusalem. Det var Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien*. 5 Men han lät dem nu segla i förväg över till Troas och vänta på oss* där. 6 Efter påskhögtiden* gick sedan vi andra ombord på ett fartyg i Filippi, och fem dagar senare mötte vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas. En ung man uppväcks från de döda

7 På söndagen, när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende, och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag höll han på ända till midnatt. 8 Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många oljelampor, 9 och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge råkade han somna och föll ner från tredje våningen och dog. 10 Paulus sprang då ner och la sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11 Och så gick alla tillbaka upp och bröt brödet och åt tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, ja, det hann faktiskt bli morgon innan han till slut lämnade dem. 12 Men den unga mannen som trillat ut genom fönstret fördes hem livs levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

13 Paulus tog sedan landvägen över till staden Assos, medan vi andra reste runt med båt. 14 När vi efter ett tag mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag ön Chios. Dagen därpå la vi till vid ön Samos, och en dag senare var vi framme i staden Miletos. 16 Paulus hade bestämt sig för att inte resa till Efesos den här gången, trots att staden låg i närheten. Han ville inte bli uppehållen i provinsen Asien*, eftersom han ville hinna till Jerusalem och fira pingsthögtiden där. Men när vi kom fram till Miletos skickade han i alla fall ett meddelande till församlingsledarna i Efesos och bad dem att komma ner till fartyget för att träffa honom. 18 När de hade anlänt sa han till dem: ”Ni vet om allt jag har gjort ända från den dag då jag först satte min fot i provinsen Asien. 19 Ni vet att jag utan att tänka på mig själv har tjänat Herren Jesus, trots de sorger och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och icke-judar att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus. 22 Men nu drivs jag av Guds Ande* att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att Guds heliga Ande i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt, om jag inte får använda det till att slutföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig. Ända till livets slut vill jag sprida det glada budskapet om Guds kärlek och förlåtelse. 25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om hur ni kunde få bli Guds eget folk. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig till om någon av er går evigt förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan om räddning. 28 Se nu noga till hur ni själva lever, och ta väl hand om de människor som Guds heliga Ande har satt er till ledare för. Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sin egen Sons blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att kasta sig in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland Jesus efterföljare. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har undervisat var och en av er, och att jag dag och natt under tårar har förmanat er. 32 Jag ber nu att Gud ska ta hand om er. Glöm inte budskapet om hans kärlek och förlåtelse. Låt det vägleda er, så att er tro blir allt starkare och ni får del av det arv som väntar dem som tillhör Gud. 33 Ni vet att jag aldrig har krävt att få pengar eller kläder av er, 34 utan att jag med egna händer har försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Man blir lyckligare av att ge än av att få.’ ” 36 När Paulus sedan slutat tala föll han på knä och bad tillsammans med dem. 37 Då började männen gråta högt och omfamna honom och kyssa honom. 38 Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses här i livet. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Einheitsübersetzung 2016

1 Nachdem der Tumult sich gelegt hatte, rief Paulus die Jünger zusammen und sprach ihnen Mut zu. Dann verabschiedete er sich und ging weg, um nach Mazedonien zu reisen.

Paulus in Mazedonien und Griechenland

2 Er zog durch die dortigen Gegenden und sprach oft und eindringlich zu den Jüngern. Dann begab er sich nach Griechenland; 3 dort blieb er drei Monate. Als er mit dem Schiff nach Syrien fahren wollte, planten die Juden einen Anschlag auf ihn. So entschloss er sich, den Rückweg über Mazedonien zu nehmen. 4 Dabei begleiteten ihn Sopater, der Sohn des Pyrrhus, aus Beröa, Aristarch und Secundus aus Thessalonich, Gaius aus Derbe und Timotheus sowie Tychikus und Trophimus aus der Provinz Asien. 5 Diese reisten voraus und warteten auf uns in Troas. 6 Nach den Tagen der Ungesäuerten Brote segelten wir von Philippi ab und kamen in fünf Tagen zu ihnen nach Troas, wo wir uns sieben Tage aufhielten.

Der Abschiedsbesuch des Paulus in Troas

7 Als wir am ersten Tag der Woche versammelt waren, um das Brot zu brechen, redete Paulus zu ihnen, denn er wollte am folgenden Tag abreisen; und er dehnte seine Rede bis Mitternacht aus. 8 In dem Obergemach, in dem wir versammelt waren, brannten viele Lampen. 9 Ein junger Mann namens Eutychus saß im offenen Fenster und sank in tiefen Schlaf, als Paulus immer länger sprach; überwältigt vom Schlaf, fiel er aus dem dritten Stock hinunter; als man ihn aufhob, war er tot. 10 Paulus lief hinab, warf sich über ihn, umfasste ihn und sagte: Beunruhigt euch nicht: Er lebt! 11 Dann stieg er wieder hinauf, brach das Brot und aß und redete mit ihnen bis zum Morgengrauen. So verließ er sie. 12 Den jungen Mann aber führten sie lebend von dort weg und sie wurden nicht wenig getröstet.

Von Troas nach Milet

13 Wir gingen voraus zum Schiff und fuhren nach Assos, wo wir Paulus an Bord nehmen sollten; so hatte er es angeordnet, weil er selbst zu Fuß gehen wollte. 14 Als er in Assos zu uns stieß, nahmen wir ihn an Bord und erreichten Mitylene. 15 Von dort segelten wir am nächsten Tag ab und kamen bis auf die Höhe von Chios. Am anderen Tag liefen wir Samos an und landeten am folgenden Tag in Milet. 16 Paulus hatte sich entschlossen, an Ephesus vorbeizufahren, um in der Provinz Asien keine Zeit zu verlieren. Denn er hatte es eilig, weil er, wenn möglich, am Pfingsttag in Jerusalem sein wollte.

Die Abschiedsrede des Paulus in Milet

17 Von Milet aus schickte er jemanden nach Ephesus und ließ die Ältesten der Gemeinde zu sich rufen. 18 Als sie bei ihm eingetroffen waren, sagte er: Ihr wisst, wie ich vom ersten Tag an, seit ich die Provinz Asien betreten habe, die ganze Zeit in eurer Mitte war 19 und wie ich dem Herrn in aller Demut diente unter Tränen und vielen Prüfungen, die ich durch die Nachstellungen der Juden erlitten habe, 20 wie ich nichts verschwiegen habe von dem, was heilsam ist. Ich habe es euch verkündet und habe euch gelehrt, öffentlich und in den Häusern. 21 Ich habe vor Juden und Griechen Zeugnis abgelegt für die Umkehr zu Gott und den Glauben an Jesus, unseren Herrn. 22 Und siehe, nun ziehe ich, gebunden durch den Geist, nach Jerusalem und ich weiß nicht, was dort mit mir geschehen wird. 23 Jedoch bezeugt mir der Heilige Geist von Stadt zu Stadt, dass Fesseln und Drangsale auf mich warten. 24 Aber ich will mit keinem Wort mein Leben wichtig nehmen, wenn ich nur meinen Lauf vollende und den Dienst erfülle, der mir von Jesus, dem Herrn, übertragen wurde: das Evangelium von der Gnade Gottes zu bezeugen. 25 Und siehe, ich weiß, dass ihr mich nicht mehr von Angesicht sehen werdet, ihr alle, zu denen ich gekommen bin und denen ich das Reich verkündet habe. 26 Darum bezeuge ich euch am heutigen Tag: Ich bin rein vom Blut aller. 27 Denn ich habe mich der Pflicht nicht entzogen, euch den ganzen Ratschluss Gottes zu verkünden. 28 Gebt Acht auf euch und auf die ganze Herde, in der euch der Heilige Geist zu Vorstehern bestellt hat, damit ihr als Hirten für die Kirche des Herrn sorgt, die er sich durch sein eigenes Blut erworben hat!* 29 Ich weiß: Nach meinem Weggang werden reißende Wölfe bei euch eindringen und die Herde nicht schonen. 30 Und selbst aus eurer Mitte werden Männer auftreten, die mit ihren falschen Reden die Jünger auf ihre Seite ziehen. 31 Seid also wachsam und denkt daran, dass ich drei Jahre lang Tag und Nacht nicht aufgehört habe, unter Tränen jeden Einzelnen zu ermahnen. 32 Und jetzt vertraue ich euch Gott und dem Wort seiner Gnade an, das die Kraft hat, aufzubauen und das Erbe in der Gemeinschaft der Geheiligten zu verleihen. 33 Silber oder Gold oder Kleider habe ich von keinem verlangt; 34 ihr wisst selbst, dass für meinen Unterhalt und den meiner Begleiter diese Hände hier gearbeitet haben. 35 In allem habe ich euch gezeigt, dass man sich auf diese Weise abmühen und sich der Schwachen annehmen soll, in Erinnerung an die Worte Jesu, des Herrn, der selbst gesagt hat: Geben ist seliger als nehmen. 36 Nach diesen Worten kniete er nieder und betete mit ihnen allen. 37 Und alle brachen in lautes Weinen aus, fielen Paulus um den Hals und küssten ihn; 38 am meisten schmerzte sie sein Wort, sie würden ihn nicht mehr von Angesicht sehen. Dann begleiteten sie ihn zum Schiff.

Apostelgeschichte 20 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016