Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln

Guds heliga Ande kommer

1 När pingstdagen* kom, sju veckor efter att Jesus uppstått från de döda, var de troende alla samlade. 2 Då hördes plötsligt ett dån från himlen, som ljudet av en väldig storm, och det fyllde hela huset där de var samlade. 3 Sedan visade sig något som såg ut som eldslågor, och de delade på sig och stannade över var och en av dem. 4 Och alla blev fyllda av Guds heliga Ande och började en efter en tala andra språk som Anden gav dem. 5 Många hängivna judar från olika länder bodde i Jerusalem, 6 och när de hörde dånet, kom en stor mängd människor springande för att se vad som stod på. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas! 7 De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen, 8 och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. 9 Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, provinsen Asien, 10 Frygien, Pamfylien,* Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, både judar och sådana som omvänts till judendomen, 11 vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga under på våra egna språk!” 12 De stod där förvirrade och visste inte vad de skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” 13 Men andra i folkskaran sa hånfullt: ”Äsch, de är väl bara fulla!”

Petrus tal på pingstdagen

14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra sändebuden och började tala högt och tydligt till folket. Han sa: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! 15 Några av er säger att de här männen är fulla. Men det är inte sant. Folk dricker sig väl inte berusade klockan nio på morgonen? 16 Nej, det ni just har fått vara med om var förutsagt redan för länge sedan, då Gud sa genom profeten Joel: 17 ’Under den här världens sista tid ska jag låta min Ande komma över alla människor. Era söner och döttrar ska framföra budskap från mig, era unga män ska se syner och era gamla män ska ha drömmar. 18 Ja, min Ande ska komma över alla mina tjänare, både män och kvinnor, och de ska framföra budskap från mig. 19 Jag ska låta märkliga tecken visa sig uppe på himlen och nere på jorden: blod och eld och rökmoln. 20 Solen ska bli mörk och månen blodröd innan Herrens stora och underbara dag kommer. 21 Men var och en som tillber Herren ska bli räddad.’* 22 Lyssna på vad jag säger, alla ni israeliter*! Gud visade er att det var han som sänt Jesus från Nasaret, genom att ge honom kraft att utföra de mest fantastiska under och tecken. Det vet ni själva. 23 Sedan följde ni den plan som Gud hade gjort upp, när ni med hjälp av människor som lever utan Moses lag* lät spika fast honom på ett kors och döda honom. 24 Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom bli levande igen, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp. 25 Kung David sa ju om Jesus:’Jag vet att Herren alltid är med mig. Jag vacklar inte, för han står vid min sida. 26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje, och jag ropar ut hans lov! Min kropp vilar i trygghet, 27 för du ska inte lämna mig kvar bland de döda, eller låta din heliga tjänare förmultna. 28 Du visar mig vägen till livet, och låter mig få uppleva glädjen av att vara i din närhet.’* 29 Kära vänner! Det var inte om sig själv som David sa detta. För ni vet lika bra som jag att David dog och blev begravd, och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. 30 Men han var en profet, som framförde Guds budskap. Och David visste att Gud hade lovat att en av hans ättlingar skulle vara Messias*, den utlovade kungen, och få sitta på hans tron. 31 David framförde därför Guds förutsägelse om att Messias skulle uppstå från de döda när han sa: ’Han ska inte lämnas kvar bland de döda, och hans kropp ska inte förmultna.’ 32 Förutsägelsen handlade alltså om Jesus, och alla vi som står här har själva sett och kan intyga att Gud uppväckte honom från de döda. 33 Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida för att han ska regera.* Där har han, precis som Gud Fadern hade lovat, fått ta emot Guds heliga Ande, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. 34 David for ju heller aldrig upp till himlen. Därför talade han inte om sig själv då han sa: ’Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, 35 tills jag har lagt dina fiender som en pall under dina fötter!’* 36 Hela Israel måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och kung*, denna Jesus som ni avrättade på ett kors.” 37 När folket hörde Petrus tala på det här viset, gick det rakt in i deras hjärtan, och de frågade honom och de andra sändebuden: ”Bröder, vad ska vi göra?” 38 Petrus svarade: ”Lämna synden och vänd om till Gud, och låt er alla döpas till gemenskap med Jesus Kristus*, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få Guds heliga Ande som gåva. 39 För detta löfte från Gud gäller er och era barn. Ja, det gäller alla på hela jorden som tackar ja till Herrens, vår Guds, inbjudan att få tillhöra honom.” 40 Sedan fortsatte Petrus att tala till dem en lång stund, och han uppmanade dem: ”Se till att ni slipper undan det straff som väntar de människor som inte vill tro.” 41 De som trodde på vad Petrus sa, lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer!

De troende samlas

42 De troende samlades regelbundet för att bli undervisade av Jesus sändebud, och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd* tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem, för sändebuden utförde många under. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans. Deras glädje och tacksamhet visste inga gränser, 47 och de hyllade ständigt Gud. De var omtyckta av hela folket, och varje dag lät Herren Jesus deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.

Einheitsübersetzung 2016

Das Pfingstereignis

1 Als der Tag des Pfingstfestes gekommen war, waren alle zusammen am selben Ort. 2 Da kam plötzlich vom Himmel her ein Brausen, wie wenn ein heftiger Sturm daherfährt, und erfüllte das ganze Haus, in dem sie saßen. 3 Und es erschienen ihnen Zungen wie von Feuer, die sich verteilten; auf jeden von ihnen ließ sich eine nieder. 4 Und alle wurden vom Heiligen Geist erfüllt und begannen, in anderen Sprachen zu reden, wie es der Geist ihnen eingab. 5 In Jerusalem aber wohnten Juden, fromme Männer aus allen Völkern unter dem Himmel. 6 Als sich das Getöse erhob, strömte die Menge zusammen und war ganz bestürzt; denn jeder hörte sie in seiner Sprache reden. 7 Sie waren fassungslos vor Staunen und sagten: Seht! Sind das nicht alles Galiläer, die hier reden? 8 Wieso kann sie jeder von uns in seiner Muttersprache hören: 9 Parther, Meder und Elamiter, Bewohner von Mesopotamien, Judäa und Kappadokien, von Pontus und der Provinz Asien, 10 von Phrygien und Pamphylien, von Ägypten und dem Gebiet Libyens nach Kyrene hin, auch die Römer, die sich hier aufhalten, 11 Juden und Proselyten, Kreter und Araber - wir hören sie in unseren Sprachen Gottes große Taten verkünden. 12 Alle gerieten außer sich und waren ratlos. Die einen sagten zueinander: Was hat das zu bedeuten? 13 Andere aber spotteten: Sie sind vom süßen Wein betrunken.

Die Pfingstpredigt des Petrus

14 Da trat Petrus auf, zusammen mit den Elf; er erhob seine Stimme und begann zu reden: Ihr Juden und alle Bewohner von Jerusalem! Dies sollt ihr wissen, achtet auf meine Worte! 15 Diese Männer sind nicht betrunken, wie ihr meint; es ist ja erst die dritte Stunde am Tag; 16 sondern jetzt geschieht, was durch den Propheten Joël gesagt worden ist: 17 In den letzten Tagen wird es geschehen, / so spricht Gott: / Ich werde von meinem Geist ausgießen / über alles Fleisch. / Eure Söhne und eure Töchter werden prophetisch reden, / eure jungen Männer werden Visionen haben / und eure Alten werden Träume haben. 18 Auch über meine Knechte und Mägde / werde ich von meinem Geist ausgießen / in jenen Tagen und sie werden prophetisch reden. 19 Ich werde Wunder erscheinen lassen droben am Himmel / und Zeichen unten auf der Erde:/ Blut und Feuer und qualmenden Rauch. 20 Die Sonne wird sich in Finsternis verwandeln / und der Mond in Blut, / ehe der Tag des Herrn kommt, / der große und herrliche Tag. 21 Und es wird geschehen: / Jeder, der den Namen des Herrn anruft, / wird gerettet werden. 22 Israeliten, hört diese Worte: Jesus, den Nazoräer, einen Mann, den Gott vor euch beglaubigt hat durch Machttaten, Wunder und Zeichen, die er durch ihn in eurer Mitte getan hat, wie ihr selbst wisst - 23 ihn, der nach Gottes beschlossenem Willen und Vorauswissen hingegeben wurde, habt ihr durch die Hand von Gesetzlosen ans Kreuz geschlagen und umgebracht. 24 Gott aber hat ihn von den Wehen des Todes befreit und auferweckt; denn es war unmöglich, dass er vom Tod festgehalten wurde. 25 David nämlich sagt über ihn: Ich hatte den Herrn beständig vor Augen. / Denn er steht mir zur Rechten, dass ich nicht wanke. 26 Darum freute sich mein Herz / und frohlockte meine Zunge / und auch mein Leib wird in Hoffnung wohnen; 27 denn du gibst meine Seele nicht der Unterwelt preis, / noch lässt du deinen Frommen die Verwesung schauen. 28 Du hast mir die Wege zum Leben gezeigt, / du wirst mich erfüllen mit Freude vor deinem Angesicht. 29 Brüder, ich darf freimütig zu euch über den Patriarchen David reden: Er starb und wurde begraben und sein Grabmal ist bei uns erhalten bis auf den heutigen Tag. 30 Da er ein Prophet war und wusste, dass Gott ihm einen Eid geschworen hatte, einer von seinen Nachkommen werde auf seinem Thron sitzen, 31 sagte er vorausschauend über die Auferstehung des Christus: Er gab ihn nicht der Unterwelt preis und sein Leib schaute die Verwesung nicht. 32 Diesen Jesus hat Gott auferweckt, dafür sind wir alle Zeugen. 33 Zur Rechten Gottes erhöht, hat er vom Vater den verheißenen Heiligen Geist empfangen und ihn ausgegossen, wie ihr seht und hört. 34 Denn nicht David ist zum Himmel aufgestiegen; vielmehr sagt er selbst: Es sprach der Herr zu meinem Herrn: / Setze dich mir zur Rechten 35 und ich lege dir deine Feinde / als Schemel unter die Füße. 36 Mit Gewissheit erkenne also das ganze Haus Israel: Gott hat ihn zum Herrn und Christus gemacht, diesen Jesus, den ihr gekreuzigt habt.

Erste Bekehrungen

37 Als sie das hörten, traf es sie mitten ins Herz und sie sagten zu Petrus und den übrigen Aposteln: Was sollen wir tun, Brüder? 38 Petrus antwortete ihnen: Kehrt um und jeder von euch lasse sich auf den Namen Jesu Christi taufen zur Vergebung eurer Sünden; dann werdet ihr die Gabe des Heiligen Geistes empfangen. 39 Denn euch und euren Kindern gilt die Verheißung und all denen in der Ferne, die der Herr, unser Gott, herbeirufen wird. 40 Mit noch vielen anderen Worten beschwor und ermahnte er sie: Lasst euch retten aus diesem verdorbenen Geschlecht! 41 Die nun, die sein Wort annahmen, ließen sich taufen. An diesem Tag wurden ihrer Gemeinschaft etwa dreitausend Menschen hinzugefügt. 42 Sie hielten an der Lehre der Apostel fest und an der Gemeinschaft, am Brechen des Brotes und an den Gebeten.

Das Leben der jungen Gemeinde

43 Alle wurden von Furcht ergriffen; und durch die Apostel geschahen viele Wunder und Zeichen. 44 Und alle, die glaubten, waren an demselben Ort und hatten alles gemeinsam. 45 Sie verkauften Hab und Gut und teilten davon allen zu, jedem so viel, wie er nötig hatte. 46 Tag für Tag verharrten sie einmütig im Tempel, brachen in ihren Häusern das Brot und hielten miteinander Mahl in Freude und Lauterkeit des Herzens. 47 Sie lobten Gott und fanden Gunst beim ganzen Volk. Und der Herr fügte täglich ihrer Gemeinschaft die hinzu, die gerettet werden sollten.

Apostelgeschichte 2 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016