2.Mose 33 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016

2.Mose 33 | Nya Levande Bibeln

Folket ångrar sig

1 Herren sa till Mose: "Led nu detta folk som du förde ut ur Egypten till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. 2 Jag ska sända en ängel framför dig som ska fördriva kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna. 3 Det är ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk, för jag skulle då hela tiden frestas att utplåna er." 4 När folket hörde dessa stränga ord, blev de bedrövade och tog av sig alla sina smycken. 5 Herren hade nämligen bett Mose att säga till dem: "Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, så skulle jag utplåna er. Ta nu av er alla era smycken, så ska jag sedan se på vad jag ska göra med er." 6 Från den stunden bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet

7 Mose brukade slå upp ett tält som han kallade uppenbarelsetältet utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till tältet. 8 Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han kommit fram. 9 När han gått in i tältet kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där var den medan Herren talade med Mose. 10 När folket såg molnpelaren föll de ner och tillbad vid ingången till sina tält. 11 Inne i uppenbarelsetältet talade Herren ansikte mot ansikte med Mose, precis som man talar med en vän. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men den unge mannen, Josua, Nuns son, som var hans tjänare, stannade kvar där.

Mose vill se Gud

12 Mose talade med Herren och sa till honom: "Du har sagt till mig: 'Led detta folk till löfteslandet', men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du är min vän och har förtroende för mig. 13 Om det nu är så, visa mig då tydligt den väg du vill jag ska gå, så att jag kan förstå dig och vandra på det sätt du vill. Glöm inte bort att detta folk är ditt folk!" 14 Herren svarade honom: "Jag ska själv gå med dig och se till att du lyckas." 15 Mose hade nämligen sagt: "Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till. 16 Om du inte går med oss, vem ska då kunna veta att jag och mitt folk har funnit nåd inför dina ögon och att vi är annorlunda än alla andra folk på hela jorden?" 17 Och Herren hade svarat Mose: "Ja, jag ska verkligen göra vad du har bett mig om, för du har funnit nåd inför mig och är min vän." 18 Då bad Mose att få se Guds härlighet. 19 Herren svarade: "Jag ska låta min skönhet gå förbi dig, och jag ska tala om för dig vad mitt namn 'Herren' betyder. Jag visar mig barmhärtig och nådig mot vem jag vill. 20 Men du kan inte få se mitt ansiktes härlighet, för en människa kan inte se mig och leva. 21 Men stå här på klippan bredvid mig. 22 När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och övertäcka dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort handen, och du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte får du inte se."

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Einheitsübersetzung 2016
1 Der HERR sprach zu Mose: Geh, zieh hinauf von hier, du und das Volk, das du aus dem Land Ägypten heraufgeführt hast, in das Land, von dem ich Abraham, Isaak und Jakob geschworen habe: Deinen Nachkommen werde ich es geben. 2 Ich sende einen Engel, der dir vorangeht, und ich vertreibe die Kanaaniter, Amoriter, Hetiter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter. 3 In ein Land, in dem Milch und Honig fließen, wirst du kommen. Ich selbst ziehe nicht in deiner Mitte hinauf, damit ich dich unterwegs nicht vertilge, denn du bist ein hartnäckiges Volk. 4 Als das Volk diese Drohung hörte, trauerten sie und keiner legte seinen Schmuck an. 5 Da sprach der HERR zu Mose: Sag zu den Israeliten: Ihr seid ein hartnäckiges Volk. Wenn ich auch nur einen einzigen Augenblick mit dir zöge, müsste ich dir ein Ende machen. Jetzt aber leg deinen Schmuck ab! Dann will ich sehen, was ich mit dir tun kann. 6 Da legten die Israeliten ihren Schmuck ab, vom Berg Horeb an. 7 Mose nahm jeweils das Zelt und schlug es für sich außerhalb des Lagers auf, in einiger Entfernung vom Lager. Er nannte es Offenbarungszelt. Wenn einer den HERRN aufsuchen wollte, ging er zum Offenbarungszelt vor das Lager hinaus. 8 Wenn Mose zum Zelt hinausging, erhob sich das ganze Volk. Jeder trat vor sein Zelt und sie schauten Mose nach, bis er in das Zelt eintrat. 9 Sobald Mose das Zelt betrat, ließ sich die Wolkensäule herab und blieb am Zelteingang stehen. Dann redete der HERR mit Mose. 10 Wenn das ganze Volk die Wolkensäule am Zelteingang stehen sah, erhoben sich alle und warfen sich vor ihren Zelten zu Boden, jeder am Eingang seines Zeltes. 11 Der HERR und Mose redeten miteinander von Angesicht zu Angesicht, wie einer mit seinem Freund spricht. Mose ging ins Lager zurück, während sein Diener Josua, der Sohn Nuns, ein junger Mann, nicht vom Zelt wich. 12 Mose sagte zum HERRN: Siehe, du hast zwar zu mir gesagt: Führ dieses Volk hinauf! Du hast mich aber nicht wissen lassen, wen du mit mir sendest. Du hast doch gesagt: Ich habe dich mit Namen erkannt und du hast Gnade in meinen Augen gefunden. 13 Wenn ich wirklich Gnade in deinen Augen gefunden habe, so lass mich doch deine Wege erkennen, dass ich dich kenne und Gnade in deinen Augen finde, und siehe, diese Nation ist dein Volk! 14 Da sagte er: Mein Angesicht wird mitgehen, bis ich dir Ruhe verschafft habe. 15 Da entgegnete er ihm: Wenn dein Angesicht nicht mitginge, dann führe uns nicht von hier hinauf! 16 Woran soll man erkennen, dass ich Gnade in deinen Augen gefunden habe, ich und dein Volk? Doch wohl daran, dass du mit uns ziehst. Und dann werden wir, ich und dein Volk, vor allen Völkern auf der Erde ausgezeichnet werden. 17 Der HERR erwiderte Mose: Auch das, was du jetzt verlangt hast, will ich tun; denn du hast Gnade in meinen Augen gefunden und ich kenne dich mit Namen. 18 Dann sagte er: Lass mich doch deine Herrlichkeit schauen! 19 Da sagte er: Ich will meine ganze Güte vor dir vorüberziehen lassen und den Namen des HERRN vor dir ausrufen. Ich bin gnädig, wem ich gnädig bin, und ich bin barmherzig, wem ich barmherzig bin. 20 Weiter sprach er: Du kannst mein Angesicht nicht schauen; denn kein Mensch kann mich schauen und am Leben bleiben. 21 Dann sprach der HERR: Siehe, da ist ein Ort bei mir, stell dich da auf den Felsen! 22 Wenn meine Herrlichkeit vorüberzieht, stelle ich dich in den Felsspalt und halte meine Hand über dich, bis ich vorüber bin. 23 Dann ziehe ich meine Hand zurück und du wirst meinen Rücken sehen. Mein Angesicht kann niemand schauen.