2.Korinther 12 | Nya Levande Bibeln

Kraften från Kristus verkar i den som är beroende av Gud

1 Att skryta så här känns helt fel, men jag måste ändå fortsätta. Och jag kommer nu till syner och sådant som Herren Jesus har avslöjat för mig. Det känns som sagt helt fel att skryta över detta, men låt mig i alla fall få säga så här mycket: För 14 år sedan fördes en viss person*, som lever i gemenskap med Jesus Kristus, ända upp till Gud i himlen. 3 Om det var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det. Jag vet i alla fall att han, där uppe i paradiset, fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. 5 Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår. Det enda jag vill vara stolt över är min egen svaghet och mitt beroende av Gud. 6 Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det har verkligen inträffat. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig. 7 Men för att jag inte ska bli mallig över allt det fantastiska Gud har avslöjat för mig, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är ett sändebud från Satan som ständigt förnedrar mig, för att jag inte ska bli mallig.* 8 Tre gånger har jag bett till Herren Jesus att denna tagg ska lämna mig ifred. 9 Men Herren har svarat mig: ”Min hjälp är allt du behöver. Ju svagare du är, desto mer kan min kraft verka.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för på grund av den kan kraften från Kristus verka i mig. 10 Jag är glad över att vara svag och beroende av Gud, och jag är glad över att få lida, över att bli förolämpad och förföljd och över att gå igenom svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.

Paulus omsorg om korinthierna

11 Ni har tvingat mig att skryta och handla som en dåre, för egentligen borde ni själva ha försvarat mig. Ni vet ju mycket väl att jag inte på något vis är underlägsen dessa väldiga sändebud som kommer med falska budskap, även om jag i mig själv inte är någonting. 12 När jag var hos er bevisade jag på alla sätt att jag är ett äkta sändebud åt Kristus, genom att om och om igen utföra de mest fantastiska under och tecken genom Guds kraft. 13 Det enda jag inte gjorde hos er, och som jag brukar göra i andra församlingar, var att låta er försörja mig. Jag hoppas ni kan förlåta mig för det! 14 Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag ha någon ersättning. Det är er kärlek jag vill ha, och inte era ägodelar. Ni är ju mina barn, eftersom jag förde er till tro. Och det är inte barnen som ska spara och snåla åt sina föräldrar, utan föräldrarna ska försörja sina barn. 15 Jag är bara glad över att kunna ge mig själv och mina ägodelar till er för att kunna hjälpa er. Och jag hoppas att ni inte älskar mig mindre för att jag älskar er så mycket. 16 Ni vet själva att ni inte behövde försörja mig när jag var hos er. Men vissa av er tycker att jag är så slug, så jag kanske har lurat er på något annat sätt? 17 Jag kanske har låtit er försörja några av de medhjälpare jag skickade till er, så att ni ändå blev utnyttjade? 18 Jag bad Titus att resa till er, och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Nej, det är omöjligt, för han och jag tänker och handlar på exakt samma sätt. 19 Nu har ni kanske hela tiden tänkt, att jag har skrutit på det här viset för att försvara mig inför er. Men Gud kan intyga att jag som tjänare åt Kristus har gjort detta för att er tro ska kunna bli starkare, kära vänner. 20 Jag är nämligen rädd för att jag ska finna församlingen i ett helt annat skick än jag önskar. Och då kommer jag också att säga er något helt annat än det ni önskar höra. Jag är rädd att jag ska finna att ni strider med varandra, att ni är fyllda av avundsjuka och ilska, att ni ägnar er åt intriger, skvaller och förtal, och att ni är högfärdiga och oeniga. 21 Ja, jag är rädd att jag ska behöva skämmas över er inför Gud, och att jag ska bli tvungen att sörja över alla dem som fortfarande ägnar sig åt sexuell lössläppthet, omoral och hejdlösa orgier, trots att de nu tror på Kristus.

Einheitsübersetzung 2016

Visionen und Offenbarungen

1 Ich muss mich ja rühmen; zwar nützt es nichts, trotzdem will ich jetzt von Erscheinungen und Offenbarungen des Herrn sprechen. 2 Ich kenne einen Menschen in Christus, der vor vierzehn Jahren bis in den dritten Himmel entrückt wurde; 3 ich weiß allerdings nicht, ob es mit dem Leib oder ohne den Leib geschah, nur Gott weiß es. 4 Und ich weiß, dass dieser Mensch in das Paradies entrückt wurde; ob es mit dem Leib oder ohne den Leib geschah, weiß ich nicht, nur Gott weiß es. Er hörte unsagbare Worte, die ein Mensch nicht aussprechen darf. 5 Diesen Menschen will ich rühmen; meiner selbst will ich mich nicht rühmen, höchstens meiner Schwachheit. 6 Wenn ich mich dennoch rühmen wollte, wäre ich zwar kein Narr, sondern würde die Wahrheit sagen. Aber ich verzichte darauf; denn jeder soll mich nur nach dem beurteilen, was er an mir sieht oder aus meinem Mund hört. 7 Damit ich mich wegen der einzigartigen Offenbarungen nicht überhebe, wurde mir ein Stachel ins Fleisch gestoßen: ein Bote Satans, der mich mit Fäusten schlagen soll, damit ich mich nicht überhebe.* 8 Dreimal habe ich den Herrn angefleht, dass dieser Bote Satans von mir ablasse. 9 Er aber antwortete mir: Meine Gnade genügt dir; denn die Kraft wird in der Schwachheit vollendet. Viel lieber also will ich mich meiner Schwachheit rühmen, damit die Kraft Christi auf mich herabkommt. 10 Deswegen bejahe ich meine Ohnmacht, alle Misshandlungen und Nöte, Verfolgungen und Ängste, die ich für Christus ertrage; denn wenn ich schwach bin, dann bin ich stark.

Abschluss der Narrenrede

11 Jetzt bin ich wirklich ein Narr geworden; ihr habt mich dazu gezwungen. Eigentlich sollte ich von euch empfohlen werden; denn in nichts bin ich hinter den Überaposteln zurückgeblieben, obgleich ich nichts bin. 12 Das, woran man den Apostel erkennt, wurde mit großer Ausdauer unter euch vollbracht: Zeichen, Wunder und Machttaten. 13 Worin seid ihr denn im Vergleich mit den übrigen Gemeinden zu kurz gekommen? Höchstens darin, dass gerade ich euch nicht zur Last gefallen bin. Dann verzeiht mir bitte dieses Unrecht!

Die Unterhaltsfrage

14 Siehe, schon zum dritten Mal will ich jetzt zu euch kommen und ich werde euch nicht zur Last fallen; ich suche ja nicht euer Geld, sondern euch. Denn nicht die Kinder sollen für die Eltern sparen, sondern die Eltern für die Kinder. 15 Ich aber will sehr gern alles aufwenden und mich für euch aufreiben. Wenn ich euch so sehr liebe, soll ich deswegen weniger Liebe empfangen? 16 Nun gut! Eine schwere Last habe ich euch zwar nicht zugemutet; aber habe ich euch, verschlagen wie ich bin, mit List in mein Netz gelockt? 17 Habe ich euch vielleicht durch einen, den ich zu euch sandte, übervorteilt? 18 Ja, ich habe Titus gebeten, euch zu besuchen, und den Bruder mit ihm gesandt. Hat Titus euch etwa übervorteilt? Sind wir nicht beide im gleichen Geist aufgetreten? Nicht in den gleichen Spuren?

Missstände in der Gemeinde

19 Ihr denkt schon lange, dass wir uns vor euch nur herausreden wollen. Aber wir reden in Christus, vor dem Angesicht Gottes. Und alles, Geliebte, geschieht zu eurer Erbauung. 20 Denn ich fürchte, dass ich euch bei meinem Kommen nicht so finde, wie ich euch zu finden wünsche, und dass ihr mich so findet, wie ihr mich nicht zu finden wünscht. Ich fürchte, dass es zu Streit, Eifersucht, Zornesausbrüchen, Ehrgeiz, Verleumdungen, übler Nachrede, Überheblichkeit, allgemeiner Verwirrung kommt; 21 dass mein Gott, wenn ich wiederkomme, mich noch einmal vor euch demütigt; dass ich Grund haben werde, traurig zu sein über viele, die schon früher Sünder waren und sich trotz ihrer Unreinheit, Unzucht und Ausschweifung noch nicht zur Umkehr entschlossen haben.

2.Korinther 12 | Nya Levande Bibeln Einheitsübersetzung 2016