1Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!3Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.4Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:5Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.6Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig. Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.8Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.9Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!10Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.11Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.12När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.14Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
English Standard Version
What Is the Measure of My Days?
1To the choirmaster: to Jeduthun. A Psalm of David. I said, “I will guard my ways, that I may not sin with my tongue; I will guard my mouth with a muzzle, so long as the wicked are in my presence.”2I was mute and silent; I held my peace to no avail, and my distress grew worse.3My heart became hot within me. As I mused, the fire burned; then I spoke with my tongue:4“O Lord, make me know my end and what is the measure of my days; let me know how fleeting I am!5Behold, you have made my days a few handbreadths, and my lifetime is as nothing before you. Surely all mankind stands as a mere breath!6Surely a man goes about as a shadow! Surely for nothing* they are in turmoil; man heaps up wealth and does not know who will gather!7“And now, O Lord, for what do I wait? My hope is in you.8Deliver me from all my transgressions. Do not make me the scorn of the fool!9I am mute; I do not open my mouth, for it is you who have done it.10Remove your stroke from me; I am spent by the hostility of your hand.11When you discipline a man with rebukes for sin, you consume like a moth what is dear to him; surely all mankind is a mere breath!12“Hear my prayer, O Lord, and give ear to my cry; hold not your peace at my tears! For I am a sojourner with you, a guest, like all my fathers.13Look away from me, that I may smile again, before I depart and am no more!”
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.