Psalm 106 | New International Reader’s Version

1 Praise the LORD. Give thanks to the LORD, because he is good. His faithful love continues for ever.

2 Who can speak enough about the mighty acts of the LORD? Who can praise him as much as he should be praised?

3 Blessed are those who always do what is fair. Blessed are those who keep doing what is right.

4 LORD, remember me when you bless your people. Help me when you save them.

5 Then I will enjoy the good things you give your chosen ones. I will be joyful together with your people. I will join them when they praise you.

6 We have sinned, just as our people of long ago did. We too have done what is evil and wrong.

7 When our people were in Egypt, they forgot about the LORD’s miracles. They didn’t remember his many kind acts. At the Red Sea they refused to obey him.

8 But he saved them for the honour of his name. He did it to make his mighty power known.

9 He ordered the Red Sea to dry up, and it did. He led his people through it as if it were a desert.

10 He saved them from the power of their enemies. He set them free from their control.

11 The waters covered their enemies. Not one of them escaped alive.

12 Then his people believed his promises and sang praise to him.

13 But they soon forgot what he had done. They didn’t wait for what he had planned to happen.

14 In the desert they longed for food. In that dry and empty land they tested God.

15 So he gave them what they asked for. But he also sent a disease that killed many of them.

16 In their camp some of them became jealous of Moses and Aaron. Aaron had been set apart to serve the LORD.

17 The ground opened up and swallowed Dathan. It buried Abiram and his followers.

18 Fire blazed among all of them. Flames destroyed those evil people.

19 At Mount Horeb they made a metal statue of a bull calf. They worshipped that statue of a god.

20 They traded their glorious God for a statue of a bull that eats grass.

21 They forgot the God who saved them. They forgot the God who had done great things in Egypt.

22 They forgot the miracles he did in the land of Ham. They forgot the wonderful things he did by the Red Sea.

23 So he said he would destroy them. But Moses, his chosen one, stood up for them. He kept God’s anger from destroying them.

24 Later on, they refused to enter the pleasant land of Canaan. They didn’t believe God’s promise.

25 In their tents they told the LORD how unhappy they were. They didn’t obey him.

26 So he lifted up his hand and promised that he would make them die in the desert.

27 He promised he would scatter their children’s children among the nations. He would make them die in other lands.

28 They joined in worshipping the Baal that was worshipped at Peor. They ate food that had been offered to gods that aren’t even alive.

29 Their evil ways made the LORD angry. So a plague broke out among them.

30 But Phinehas stood up and took action. Then the plague stopped.

31 What Phinehas did made him right with the LORD. It will be remembered for all time to come.

32 By the waters of Meribah the LORD’s people made him angry. Moses got in trouble because of them.

33 They refused to obey the Spirit of God. So Moses spoke without thinking.

34 They didn’t destroy the nations in Canaan as the LORD had commanded them.

35 Instead, they mixed with those nations and adopted their ways.

36 They worshipped statues of their gods. That became a trap for them.

37 They sacrificed their sons and daughters as offerings to false gods.

38 They killed those who weren’t guilty of doing anything wrong. They killed their own sons and daughters. They sacrificed them as offerings to statues of the gods of Canaan. The land became ‘unclean’ because of the blood of their children.

39 The people made themselves impure by what they had done. They weren’t faithful to the LORD.

40 So the LORD became angry with his people. He turned away from his own children.

41 He handed them over to the nations. Their enemies ruled over them.

42 Their enemies treated them badly and kept them under their power.

43 Many times the LORD saved them. But they refused to obey him. So he destroyed them because of their sins.

44 Yet he heard them when they cried out. He paid special attention to their suffering.

45 Because they were his people, he remembered his covenant. Because of his great love, he felt sorry for them.

46 He made all those who held them as prisoners have mercy on them.

47 LORD our God, save us. Bring us back from among the nations. Then we will give thanks to you, because your name is holy. We will celebrate by praising you.

48 Give praise to the LORD, the God of Israel, for ever and ever. Let all the people say, ‘Amen!’ Praise the LORD.

Holy Bible, New International Reader’s Version®, NIrV® (Anglicised) Copyright © 1995, 1996, 1998, 2014 by Biblica, Inc.® Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Nya Levande Bibeln

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.

2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?

3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.

4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!

5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.

6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.

7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.

8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.

9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!

10 På så sätt räddade du dem från deras fiender.

11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.

12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.

13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,

14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.

15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.

16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.

17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.

18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.

19 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.

21 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.

23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.

24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.

25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.

26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,

27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.

28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.

29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.

30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.

31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.

32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.

33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.

34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.

35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk

36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.

37 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.

39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.

40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.

41 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.

43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.

44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.

45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.

46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.

47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.

48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.