1Als Jakob erfuhr, dass es in Ägypten Getreide gab, sagte er zu seinen Söhnen: „Was seht ihr euch einander an?2Ich habe gehört, dass es in Ägypten Getreide gibt. Zieht hin und kauft uns welches, damit wir nicht verhungern!“3Da zogen die zehn Brüder Josefs nach Ägypten.4Nur Benjamin, den direkten Bruder Josefs, schickte Jakob nicht mit, denn er fürchtete, dass ihm etwas zustoßen könnte.5So waren auch die Söhne Jakobs unter denen, die in Ägypten Getreide kaufen wollten, denn die Hungersnot herrschte auch in Kanaan.6Josef war der Machthaber im Land; er war es, der den Getreideverkauf an das Volk überwachte. Als nun die Brüder Josefs kamen, verneigten sie sich tief gebeugt vor ihm.7Er erkannte sie sofort, ließ sich aber nichts anmerken und redete hart mit ihnen. „Wo kommt ihr her?“, fragte er sie. „Aus dem Land Kanaan“, erwiderten sie. „Wir möchten Getreide kaufen.“8Josef erkannte zwar seine Brüder, aber sie begriffen nicht, wer er war.9Da musste er daran denken, was er von ihnen geträumt hatte, und fuhr sie an: „Spione seid ihr! Ihr seid nur gekommen, um das Land auszukundschaften!“10„Nein, Herr!“, riefen sie. „Deine Diener sind nur gekommen, um Nahrungsmittel zu kaufen.11Wir alle sind Söhne eines einzigen Mannes, ehrliche Leute. Deine Diener sind keine Spione!“12„Das glaube ich nicht!“, sagte er. „Ihr wollt nur das Land auskundschaften!“13Sie erwiderten: „Deine Diener sind zwölf Brüder, Söhne eines einzigen Mannes aus dem Land Kanaan. Der Jüngste blieb bei unserem Vater, und einer – der ist nicht mehr da.“14„Nein, ihr seid Spione, wie ich es gesagt habe!15Ich werde eure Behauptung prüfen! Und ich schwöre euch beim Leben des Pharao, dass ihr hier nicht wieder herauskommt, wenn ihr nicht euren jüngsten Bruder herbeischafft!16Einer von euch soll euren Bruder holen! Ihr anderen bleibt so lange gefangen. Dann wird man ja sehen, ob ihr die Wahrheit gesagt habt! Und wenn nicht: Beim Pharao, dann seid ihr doch Spione!“17Dann ließ er sie für drei Tage ins Gefängnis schaffen.18Doch am dritten Tag sagte er zu ihnen: „Wenn ihr tut, was ich euch sage, bleibt ihr am Leben, denn ich fürchte Gott.19Wenn ihr wirklich aufrichtig seid, dann lasst einen von euch hier im Gefängnis zurück. Ihr anderen kehrt heim und nehmt das Getreide für den Hunger in euren Häusern mit.20Aber ihr müsst mir euren jüngsten Bruder herbringen, damit sich zeigt, ob ihr die Wahrheit gesagt habt, und ihr nicht sterben müsst!“ Sie gingen darauf ein,21sagten aber zueinander: „Das büßen wir für unseren Bruder. Wir sahen, welche Angst er hatte, als er um Erbarmen flehte. Aber wir haben nicht darauf gehört. Deshalb sind wir jetzt in diese Bedrängnis gekommen.“22Ruben entgegnete ihnen: „Ich habe euch doch gesagt: 'Vergreift euch nicht an dem Jungen!' Aber ihr wolltet nicht hören! Jetzt müssen wir für sein Blut büßen.“23Sie ahnten nicht, dass Josef sie verstand, denn er hatte durch einen Dolmetscher mit ihnen gesprochen.24Er wandte sich von ihnen ab und weinte. Als er wieder sprechen konnte, ließ er Simeon festnehmen und vor ihren Augen fesseln.25Dann befahl er, ihre Säcke mit Getreide zu füllen und jedem sein Geld, das er bezahlt hatte, wieder oben hinein zu legen. Außerdem sollte man ihnen Verpflegung für die Reise mitgeben. Als das geschehen war,26luden die Brüder das Getreide auf ihre Esel und zogen davon.27Als einer von ihnen an dem Platz, wo sie übernachten wollten, seinen Sack öffnete, um dem Esel Futter zu geben, da sah er obenauf sein Geld liegen.28„Mein Geld ist zurückgegeben worden!“, berichtete er seinen Brüdern. „Seht, hier im Sack!“ Da verließ sie der Mut. Erschrocken sahen sie sich an und sagten: „Was hat Gott uns da angetan?“29So kamen sie zu ihrem Vater Jakob ins Land Kanaan zurück und berichteten ihm alles, was passiert war. Sie sagten:30„Der Mann, der in Ägypten die Macht hat, fuhr uns hart an und behandelte uns wie Spione.31Wir sagten zwar zu ihm: 'Wir sind ehrliche Leute, keine Spione.32Zwölf Brüder sind wir, Söhne unseres Vaters. Einer von uns ist nicht mehr, und der Jüngste ist bei unserem Vater im Land Kanaan.'33Aber der Mann sagte zu uns: 'Ich werde sehen, ob ihr ehrliche Leute seid. Lasst einen eurer Brüder bei mir; ihr anderen kehrt heim und nehmt mit, was ihr für den Hunger in euren Häusern braucht.34Aber euren jüngsten Bruder müsst ihr mir herbringen! Dann sehe ich, dass ihr keine Spione, sondern ehrliche Leute seid. Und dann werde ich euch euren anderen Bruder zurückgeben, und ihr könnt euch ungehindert im Land bewegen.'“35Als sie ihre Säcke ausschütten wollten, fand jeder den Geldbeutel oben im Sack. Und als sie sahen, dass es ihre Beutel waren, erschraken sie und ihr Vater auch.36Jakob rief: „Ihr raubt mir meine Kinder! Josef ist weg, Simeon ist weg und Benjamin wollt ihr mir wegnehmen! Nichts bleibt mir erspart!“37Da sagte Ruben zu seinem Vater: „Wenn ich ihn dir nicht wiederbringe, darfst du meine beiden Söhne töten. Vertraue ihn mir an! Ich bringe ihn dir zurück!“38„Mein Sohn wird nicht mit euch ziehen“, sagte Jakob. „Sein Bruder* ist tot, und ich habe nur noch ihn. Sollte ihm unterwegs etwas zustoßen, würdet ihr mein graues Haar mit Kummer ins Totenreich bringen.“
nuBibeln
Josef och hans bröder träffas i Egypten
1När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra?2Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”3Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd.4Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom.5Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.6Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.7Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.9Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”10”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat.11Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.”12”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.”13”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”14”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner.15Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit.16En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”17Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.18Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud.19Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer.20Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.” Så fick de göra, men21sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.”22”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”23De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk.24Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.25Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort,26lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.27Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken.28Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”29När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:30”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner.31’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner.32Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’33Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem,34men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”35När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.36Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”37Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”38Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.