1Hör, Israel! Idag ska du gå över Jordan och besegra folken på andra sidan. De är större och mäktigare än du och bor i stora städer med skyhöga murar.2Där finns också de storväxta anakiterna som du känner till och som du hört att ingen kan stå emot.3Men var nu förvissad om att HERREN, din Gud, ska gå före dig som en förtärande eld och förgöra dem, han ska kuva dem för dig. Du ska driva ut dem och snabbt förgöra dem, precis som HERREN har lovat dig.4När HERREN nu driver undan dem för dig, får du inte säga: ”Det är för min rättfärdighets skull som HERREN hjälper mig att komma till detta land och ta det i besittning.” Nej, det är på grund av de andra folkens ondska som HERREN driver undan dem för dig.5Det är inte alls för din rättfärdighet eller rättsinnighet som HERREN, din Gud, driver bort dem för dig. Nej, det är för att de är så onda och för att han vill uppfylla vad han med ed lovade dina förfäder, Abraham, Isak och Jakob.6Inse alltså att HERREN, din Gud, inte ger dig detta härliga land därför att du är rättfärdig, för du är ett motspänstigt folk.
Guldkalven
7Kom ihåg och glöm aldrig hur du gång på gång gjorde HERREN, din Gud, vred i öknen! Från den dag du lämnade Egypten ända tills nu har ni varit upproriska mot honom.8Ni gjorde honom rasande vid berget Horeb*. Han var så vred att han var beredd att utplåna er allihop.9När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tecknet på det förbund som HERREN ingått med er, blev jag kvar där i fyrtio dagar och fyrtio nätter och jag varken åt eller drack under hela denna tid.10HERREN gav mig de två stentavlorna där han med sitt finger skrivit upp budorden som han talade den dag då ni var samlade runt berget och HERREN talade till er ur elden.11Efter de fyrtio dagarna och nätterna gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.12HERREN sa sedan till mig att skynda mig ner från berget, eftersom folket som jag hade lett ut ur Egypten hade gjort något förfärligt och redan vänt sig bort från den väg han befallt dem att gå och gjort sig en avgud av gjuten metall.13HERREN fortsatte: ”Jag ser att detta folk är motspänstigt.14Låt mig vara ensam nu så ska jag förgöra dem! Jag ska utplåna deras namn från jordens yta. Men av dig ska jag göra ett mäktigt folk, större än vad de skulle ha blivit.”15Jag gick ner från berget som fortfarande var täckt av eld. De båda förbundstavlorna höll jag i mina händer.16Jag fick då se den avgudakalv som ni i er fruktansvärda synd mot HERREN, er Gud, hade tillverkat. Så snabbt hade ni vänt er bort från den väg HERREN befallt er att gå!17Jag tog tavlorna med båda händerna och krossade dem mot marken och slog sönder dem framför ögonen på er.18Sedan låg jag inför HERREN i ytterligare fyrtio dagar och nätter utan bröd eller vatten för all den synds skull ni hade begått, när ni gjorde det onda inför HERREN och väckte hans vrede.19Jag darrade av skräck inför HERRENS vredesglöd för HERREN var beredd att utplåna er. Men han lyssnade på mig också den gången.20Även Aron var i stor fara, eftersom HERREN var så vred på honom. Men jag bad också för honom.21Sedan tog jag er synd, kalven ni hade gjort, och smälte ner den i elden och krossade det till pulver som jag kastade i bäcken som rann ner från berget.22Också i Tavera, i Massa och i Kivrot Hattaava* gjorde ni HERREN rasande på er.23När HERREN vid Kadesh Barnea* sa till er att gå in i det land han hade gett er och ta det i besittning, då handlade ni upproriskt mot HERRENS, er Guds, befallning. Ni litade inte på honom och lydde honom inte.24Ni har varit upproriska mot HERREN från första dagen jag lärde känna er.25Jag låg alltså där inför HERREN i fyrtio dagar och nätter, eftersom han hade sagt att han skulle utplåna er.26Jag bad till HERREN: ”Herre, HERRE, förinta inte ditt eget folk, din egendom! Du har själv i din storhet räddat dem och fört dem ut ur Egypten med väldig makt.27Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Jakob och ha tålamod med detta envisa folk och deras ondska och synd.28Annars kommer man i landet du förde oss ut ifrån att säga att du inte klarade att leda dem in i det land du lovat dem, eller att du hatade dem och därför ledde dem ut i öknen för att döda dem.29De är ju ditt folk, din egendom, som du har lett ut genom din väldiga makt och stora styrka.”
Hoffnung für alle
Warnung vor Überheblichkeit
1Hört, ihr Israeliten! Ihr werdet jetzt den Jordan überqueren und das Land auf der anderen Seite in Besitz nehmen. Ihr werdet Völker von dort vertreiben, die größer und mächtiger sind als ihr. Sie wohnen in gewaltigen Festungen mit himmelhohen Mauern.2Unter ihnen ist auch ein mächtiges Volk von hochgewachsenen Menschen, die Anakiter. Ihr wisst, dass man sagt: »Anakiter sind unbesiegbar!«3Aber ihr werdet sehen, dass der HERR, euer Gott, vor euch herzieht und wie ein Feuer alles zerstört. Er besiegt diese Völker und gibt sie in eure Gewalt. Mit seiner Hilfe könnt ihr sie schnell vertreiben und vernichten. So hat er es euch versprochen.4Wenn der HERR, euer Gott, dies für euch tut, dann denkt nicht: »Wir bekommen dieses Land, weil wir so leben, wie es dem HERRN gefällt.« Nein, er vertreibt diese Völker, weil sie von ihm nichts wissen wollen.5Nicht wegen eurer Vollkommenheit und Aufrichtigkeit kommt ihr hinein! Die Bewohner von Kanaan müssen euch weichen, weil sie gottlos sind und weil der HERR ihr Land euren Vorfahren Abraham, Isaak und Jakob mit einem Eid versprochen hat.6Begreift doch: Ihr habt dieses gute Land nicht verdient! Im Gegenteil, ihr seid ein widerspenstiges Volk.7Denkt nur daran und vergesst nie, wie ihr in der Wüste den Zorn des HERRN, eures Gottes, herausgefordert habt. Auf dem ganzen Weg von Ägypten bis hierher habt ihr euch gegen ihn aufgelehnt.
Das Goldene Kalb
8Am Berg Horeb habt ihr den HERRN so zornig gemacht, dass er euch vernichten wollte.9Ich war gerade auf den Berg gestiegen, um dort vom HERRN die Steintafeln mit den Geboten des Bundes zu empfangen, den er mit euch geschlossen hatte. Vierzig Tage und Nächte blieb ich oben, ohne etwas zu essen und zu trinken.10Danach übergab der HERR mir die beiden Tafeln. Er selbst hatte die Worte darauf geschrieben, die er aus dem Feuer zu euch gesprochen hatte, als ihr am Fuß des Berges versammelt wart.12Er sagte zu mir: »Steig schnell hinab, denn dein Volk, das du aus Ägypten herausgeführt hast, hat große Schuld auf sich geladen. Wie schnell haben sie sich von meinen Geboten abgewandt! Sie haben sich eine Götzenfigur aus Metall gegossen!13Ich habe mir dieses Volk lange genug angesehen und weiß, dass sie sich immer wieder gegen mich auflehnen.14Versuch nicht, mich aufzuhalten, denn ich will sie vernichten und jede Spur von ihnen auslöschen. Deine Nachkommen aber werde ich zu einem Volk machen, das noch größer und mächtiger ist als sie.«15Da wandte ich mich um und stieg vom Berg herab, der immer noch in Flammen stand. In meinen Händen hielt ich die beiden Steintafeln mit den Geboten des Bundes.16Ich erkannte sofort, dass ihr am HERRN, eurem Gott, schuldig geworden wart: Ihr hattet euch ein goldenes Kalb gegossen. So schnell hattet ihr euch vom HERRN und seinen Geboten abgewandt!
Mose bittet für sein Volk
17Da schleuderte ich die beiden Steintafeln zu Boden und zerschmetterte sie vor euren Augen.18Ich warf mich vor dem HERRN nieder und betete noch einmal vierzig Tage und Nächte lang, ohne zu essen und zu trinken. Denn ihr hattet große Schuld auf euch geladen und getan, was dem HERRN missfiel. Nun war er so zornig auf euch, dass ich fürchtete, er würde euch vernichten. Aber auch diesmal erhörte er mich.20Ich betete auch für Aaron, denn der HERR war voller Zorn über ihn und wollte ihn töten.21Das Kalb, dieses abscheuliche Zeichen eurer Sünde, das ihr euch angefertigt hattet, schmolz ich ein. Ich zerrieb und zermalmte es zu Staub und streute ihn in den Bach, der vom Berg herabfließt.22Auch in Tabera, in Massa und in Kibrot-Taawa habt ihr den Zorn des HERRN herausgefordert,23ebenso in Kadesch-Barnea. Dort hatte der HERR euch befohlen: »Zieht los und nehmt das Land ein, das ich euch geben will!« Ihr aber wolltet seinem Befehl nicht folgen. Ihr habt ihm nicht vertraut und nicht auf ihn gehört.24Seit ich euch kenne, lehnt ihr euch gegen den HERRN auf!25Am Berg Horeb warf ich mich vor dem HERRN auf den Boden und betete vierzig Tage und Nächte lang für euch. Denn er hatte angedroht, euch zu vernichten.26Ich flehte ihn an: »HERR, mein Gott, bitte bring dein Volk nicht um! Es gehört doch dir! Du hast es durch deine Macht erlöst, mit starker Hand hast du es aus Ägypten herausgeführt.27Denk an Abraham, Isaak und Jakob, die dir gedient haben! Rechne diesem Volk seine Widerspenstigkeit und seine Gottlosigkeit nicht an, mit der sie so große Schuld auf sich geladen haben!28Sonst werden die Ägypter behaupten: ›Der HERR konnte sie nicht in das Land bringen, das er ihnen versprochen hat. Vielleicht hat er sie auch nur aus unserem Land herausgeholt, weil er sie hasste und in der Wüste töten wollte.‹29HERR, sie sind doch das Volk, das du zu deinem Eigentum erwählt hast! Du hast sie mit großer Macht und mit starker Hand befreit.«
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.