2.Samuel 19 | New International Reader’s Version

1 Someone told Joab, ‘The king is weeping and mourning for Absalom. He’s filled with sadness because his son has died.’

2 The army had won a great battle that day. But their joy turned into sadness. That’s because someone had told the troops, ‘The king is filled with sorrow because his son is dead.’

3 The men came quietly into the city that day. They were like fighting men who are ashamed because they’ve run away from a battle.

4 The king covered his face. He cried loudly, ‘My son Absalom! Absalom, my son, my son!’

5 Then Joab went into the king’s house. He said to him, ‘Today you have made all your men feel ashamed. They have just saved your life. They have saved the lives of your sons and daughters. And they have saved the lives of your wives and concubines.

6 You love those who hate you. You hate those who love you. The commanders and their troops don’t mean anything to you. You made that very clear today. I can see that you would be pleased if Absalom were alive today and all of us were dead.

7 Now go out there and cheer up your men. If you don’t, you won’t have any of them left with you by sunset. That will be worse for you than all the troubles you have ever had in your whole life. That’s what I promise you in the LORD’s name.’

8 So the king got up and took his seat in the entrance of the city gate. His men were told, ‘The king is sitting in the entrance of the gate.’ Then all of them came and stood in front of him. While all of that was going on, the Israelites had run back to their homes.

David returns to Jerusalem

9 People from all the tribes of Israel began to argue among themselves. They were saying, ‘The king saved us from the power of our enemies. He saved us from the power of the Philistines. But now he has left the country to escape from Absalom.

10 We anointed Absalom to rule over us. But he has died in battle. So why aren’t any of you talking about bringing the king back?’

11 King David sent a message to Zadok and Abiathar, the priests. David said, ‘Speak to the elders of Judah. Tell them I said, “News has reached me where I’m staying. People all over Israel are talking about bringing me back to my palace. Why should you be the last to do something about it?

12 You are my relatives. You are my own flesh and blood. So why should you be the last to bring me back?”

13 Say to Amasa, “Aren’t you my own flesh and blood? You will be the commander of my army for life in place of Joab. If that isn’t true, may God punish me greatly.” ’

14 So the hearts of all the men of Judah were turned towards David. All of them had the same purpose in mind. They sent a message to the king. They said, ‘We want you to come back. We want all your men to come back too.’

15 Then the king returned. He went as far as the River Jordan. The men of Judah had come to Gilgal to welcome the king back. They had come to bring him across the Jordan.

16 Shimei, the son of Gera, was among them. Shimei was from Bahurim in the territory of Benjamin. He hurried down to welcome King David back.

17 There were 1,000 people from Benjamin with him. Ziba, the manager of Saul’s house, was with him too. And so were Ziba’s 15 sons and 20 servants. All of them rushed down to the River Jordan. That’s where the king was.

18 They went across at the place where people usually cross it. Then they brought the king’s family back over with them. They were ready to do anything he wanted them to do. Shimei, the son of Gera, had also gone across the Jordan. When he did, he fell down flat with his face towards the ground in front of the king.

19 He said to him, ‘You are my king and master. Please don’t hold me guilty. Please forgive me for the wrong things I did on the day you left Jerusalem. Please forget all about them.

20 I know I’ve sinned. But today I’ve come down here to welcome you. I’m the first member of Joseph’s whole family to do it.’

21 Then Abishai, the son of Zeruiah, said, ‘Shouldn’t Shimei be put to death for what he did? He cursed you. And you are the LORD’s anointed king.’

22 But David replied, ‘You and Joab are sons of Zeruiah. What does this have to do with you? What right do you have to interfere? Should anyone be put to death in Israel today? Don’t I know that today I am king over Israel again?’

23 So the king made a promise to Shimei. He said to him, ‘You aren’t going to be put to death.’

24 Mephibosheth was Saul’s grandson. He had also gone down to welcome the king back. He had not taken care of his feet. He hadn’t trimmed his moustache or washed his clothes. He hadn’t done any of those things from the day the king left Jerusalem until the day he returned safely.

25 He came from Jerusalem to welcome the king. The king asked him, ‘Mephibosheth, why didn’t you go with me?’

26 He said, ‘You are my king and master. I’m not able to walk. So I thought, “I’ll have a saddle put on my donkey. I’ll ride on it. Then I can go with the king.” But my servant Ziba turned against me.

27 He has told you lies about me. King David, you are like an angel of God. So do what you wish.

28 You should have put all the members of my grandfather’s family to death, including me. Instead, you always provided what I needed. So what right do I have to make any more appeals to you?’

29 The king said to him, ‘You don’t have to say anything else. I order you and Ziba to divide up Saul’s land between you.’

30 Mephibosheth said to the king, ‘I’m happy that you have returned home safely. So just let Ziba have everything.’

31 Barzillai had also come down to go across the River Jordan with the king. He wanted to send the king on his way from there. Barzillai was from Rogelim in the land of Gilead.

32 He was very old. He was 80 years old. He had given the king everything he needed while the king was staying in Mahanaim. That’s because Barzillai was very wealthy.

33 The king said to Barzillai, ‘Come across the river with me. Stay with me in Jerusalem. I’ll take good care of you.’

34 But Barzillai said to the king, ‘I shan’t live for many more years. So why should I go up to Jerusalem with you?

35 I’m already 80 years old. I can hardly tell the difference between what is enjoyable and what isn’t. I can hardly taste what I eat and drink. I can’t even hear the voices of male and female singers anymore. So why should I add my problems to yours?

36 I’ll go across the River Jordan with you for a little way. Why should you reward me by taking care of me?

37 Let me go back home. Then I can die in my own town. I can be buried there in the tomb of my father and mother. But let Kimham take my place. Let him go across the river with you. Do for him whatever you wish.’

38 The king said, ‘Kimham will go across with me. I’ll do for him whatever you wish. And I’ll do for you anything you wish.’

39 So all the people went across the River Jordan. Then the king crossed over. The king kissed Barzillai and said goodbye to him. And Barzillai went back home.

40 After the king had gone across the river, he went to Gilgal. Kimham had gone across with him. All the troops of Judah and half of the troops of Israel had taken the king across.

41 Soon all the men of Israel were coming to the king. They were saying to him, ‘Why did the men of Judah take you away from us? They are our relatives. What right did they have to bring you and your family across the River Jordan? What right did they have to bring all your men over with you?’

42 All the men of Judah answered the men of Israel. They said, ‘We did that because the king is our close relative. So why should you be angry about what happened? Have we eaten any of the king’s food? Have we taken anything for ourselves?’

43 Then the men of Israel answered the men of Judah. They said, ‘We have ten of the 12 tribes in the kingdom. So we have a stronger claim on David than you have. Why then are you acting as if you hate us? Weren’t we the first ones to talk about bringing back our king?’ But the men of Judah argued their side even more forcefully than the men of Israel.

Holy Bible, New International Reader’s Version®, NIrV® (Anglicised) Copyright © 1995, 1996, 1998, 2014 by Biblica, Inc.® Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Nya Levande Bibeln

Joab förebrår David

1 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.

2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.

3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.

4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!"

5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.

6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.

7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.

8 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!"

11 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!"

13 Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab."

14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!"

15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.

16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.

17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.

18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen

19 och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,

20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig."

21 Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?"

22 "Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!"

23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas."

24 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom.

26 Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt.

27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!

28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?"

29 David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er."

30 "Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!"

31 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.

33 "Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där."

34 "Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det.

35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.

36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.

37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst."

38 "Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig."

39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,

40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.

41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.

42 "Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss."

43 "Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.