1.Könige 19 | Menge Bibel nuBibeln

1.Könige 19 | Menge Bibel

Isebels Drohung; Elias Verzagtheit; seine Stärkung durch einen Engel und seine Wanderung nach dem Horeb

1 Als nun Ahab der Isebel alles mitteilte, was Elia getan, und vor allem, wie er alle Propheten mit dem Schwert umgebracht hatte, 2 da schickte Isebel einen Boten an Elia und ließ ihm sagen: »Die Götter sollen mich jetzt und künftig strafen, wenn ich nicht morgen um diese Zeit mit deinem Leben ebenso verfahre, wie du mit dem Leben eines jeden von ihnen verfahren bist!« 3 Da geriet er in Furcht und machte sich schnell auf den Weg, um sein Leben zu retten. Als er dann nach Beerseba, das schon zu Juda gehört, gekommen war, ließ er seinen Diener dort zurück; 4 er selbst aber ging eine Tagereise weit in die Wüste hinein; dort angekommen, setzte er sich unter einem Ginsterstrauch nieder. Da wünschte er sich den Tod und betete: »Es ist genug! Nimm nunmehr, HERR, mein Leben hin, denn ich bin nicht besser als meine Väter.« 5 Hierauf legte er sich nieder und schlief unter dem Ginsterstrauch ein; aber plötzlich rührte ihn ein Engel an und sagte zu ihm: 6 »Stehe auf, iß!« Als er nun hinblickte, sah er zu seinen Häupten einen auf heißen Steinen gerösteten Brotkuchen liegen, und daneben stand ein Krug mit Wasser. Er aß also und trank und legte sich wieder schlafen. 7 Aber der Engel des HERRN kam zum zweitenmal wieder, rührte ihn an und sagte: »Stehe auf, iß! Sonst ist der Weg für dich zu weit.«

Die Gottesoffenbarung am Horeb

8 Da stand er auf, aß und trank und wanderte, durch diese Speise gestärkt, vierzig Tage und vierzig Nächte lang bis zum Gottesberge Horeb, 9 wo er in eine Höhle ging und darin über Nacht blieb. Da nun erging an ihn das Wort des HERRN, der zu ihm sagte: »Was willst du hier, Elia?« 10 Er antwortete: »Ich habe für den HERRN, den Gott der Heerscharen, unerschrocken geeifert; denn die Israeliten haben deinen Bund verlassen, deine Altäre niedergerissen und deine Propheten mit dem Schwert getötet; ich allein bin übriggeblieben, und nun trachten sie auch mir nach dem Leben.« 11 Da erwiderte er: »Gehe hinaus und tritt auf dem Berge vor den HERRN hin!« Und siehe, der HERR zog an ihm vorüber: ein Sturmwind, gewaltig und stark, der die Berge zerriß und die Felsen spaltete, ging vor dem HERRN her; aber der HERR war nicht in dem Sturme. Nach dem Sturm kam ein Erdbeben: aber der HERR war nicht in dem Erdbeben; 12 und nach dem Erdbeben kam ein Feuer: aber der HERR war nicht in dem Feuer. Nach dem Feuer aber kam ein leises, sanftes Säuseln. 13 Als Elia dieses hörte, verhüllte er sich das Antlitz mit seinem Mantel, ging hinaus und trat an den Eingang der Höhle. Da redete ihn eine Stimme an, die fragte: »Was willst du hier, Elia?« 14 Er antwortete: »Ich habe für den HERRN, den Gott der Heerscharen, unerschrocken geeifert; denn die Israeliten haben deinen Bund verlassen, deine Altäre niedergerissen und deine Propheten mit dem Schwert getötet; ich allein bin übriggeblieben, und nun trachten sie auch mir nach dem Leben.«

Elia erhält den Befehl, die Werkzeuge der göttlichen Rache (Hasael, Jehu, Elisa) bereitzumachen

15 Da sagte der HERR zu ihm: »Kehre jetzt auf demselben Wege nach der Steppe von Damaskus zurück, gehe in die Stadt hinein und salbe Hasael zum König über Syrien; 16 und Jehu, den Sohn Nimsis, sollst du zum König über Israel salben, und Elisa, den Sohn Saphats, aus Abel-Mehola, sollst du zum Propheten an deiner Statt salben. 17 Wer dann dem Schwert Hasaels entrinnt, den wird Jehu töten, und wer dem Schwert Jehus entrinnt, den wird Elisa töten. 18 Doch will ich in Israel siebentausend (Männer) übriglassen: alle, deren Knie sich vor dem Baal nicht gebeugt haben, und alle, deren Mund ihn* nicht geküßt hat.«

Die Berufung Elisas

19 Als Elia nun von dort weggegangen war, traf er Elisa, den Sohn Saphats, der gerade pflügte; zwölf Joch* Ochsen waren vor ihm her, er selbst aber befand sich bei dem zwölften. Während nun Elia an ihm vorüberschritt, warf er ihm sein Fell* über. 20 Da verließ er die Rinder, eilte dem Elia nach und sagte: »Laß mich nur noch Abschied von meinem Vater und meiner Mutter nehmen; dann will ich dir nachfolgen.« Elia antwortete ihm: »Gehe immerhin noch einmal zurück; denn was habe ich dir getan?« 21 Da kehrte er von ihm zurück, nahm das eine Joch Rinder und schlachtete es, mit dem Geschirr der Rinder aber kochte er ihr Fleisch und gab es den Leuten zu essen; dann machte er sich auf den Weg, schloß sich an Elia an und wurde sein Diener.

Public Domain

nuBibeln

Elia flyr för sitt liv

1 När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, 2 skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.” 3 Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. 4 Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till HERREN. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.” 5 Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. 6 Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen. 7 Då kom HERRENS ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.” 8 Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg,

Gud talar till Elia

9 där han gick in i en grotta för natten. HERRENS ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?” 10 ”Jag har gjort mitt yttersta för HERREN, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.” 11 ”Gå ut och ställ dig inför HERREN på berget”, befallde han honom. ”HERREN ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför HERREN, men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men HERREN var inte i den. 12 Efter jordbävningen kom det en eld, men HERREN var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning. 13 När Elia hörde susningen, gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då hördes på nytt en röst, som frågade: ”Vad gör du här, Elia?” 14 Han svarade än en gång: ”Jag har gjort mitt yttersta för HERREN, härskarornas Gud, men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.” 15 ”Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken”, sa HERREN till honom. ”När du kommer fram, ska du smörja Hasael till kung över Aram. 16 Sedan ska du smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel, och Elisha, som är son till Shafat från Avel Mechola, till att efterträda dig som profet. 17 Den som flyr undan Hasaels svärd ska dödas av Jehu, och den som flyr undan Jehus svärd, ska dödas av Elisha. 18 Men jag ska lämna kvar sjutusen personer i Israel som aldrig har fallit ner inför Baal och gett honom en hyllningskyss.”

Elisha blir Elias lärjunge

19 Elia gav sig iväg och hittade Elisha, Shafats son, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisha gick sist och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom. 20 Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia. ”Låt mig bara få kyssa min far och min mor till avsked. Sedan ska jag följa dig”, sa han. ”Gå tillbaka du”, svarade Elia. ”Du vet väl vad jag har gjort med dig?*” 21 Elisha gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet, som han gav åt folket. De åt tillsammans. Sedan följde Elisha Elia och blev hans medhjälpare.