1.Mose 32 | Nya Levande Bibeln Hoffnung für alle

1.Mose 32 | Nya Levande Bibeln

Jakob ger Esau gåvor

1 Jakob och hans familj startade på nytt sin resa, och Guds änglar kom för att möta honom. När han såg det, utropade han: "Gud bor här", och han kallade platsen för Guds område. 3 Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir i landet Edom. 4 "Säg så här till min herre, Esau," sa Jakob. "Detta är en hälsning från din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med vår morbror Laban tills nu, och 5 jag äger oxar, åsnor, får och har många tjänare, både män och kvinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att du ska veta att jag är på väg till dig, och jag hoppas att du kommer att vara vänligt inställd mot oss." 6 Budbärarna återvände med nyheten att Esau var på väg för att möta Jakob tillsammans med en armé på 400 man! 7 Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. 8 "Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly", tänkte han. 9 Sedan bad Jakob: "Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig. 10 Jag är ovärdig den kärleksfulla omsorg som du har visat mig gång på gång, precis som du lovade mig. När jag lämnade hemmet ägde jag ju ingenting utom en vandringsstav, och nu, nu har jag två hela arméer! 11 Herre, rädda mig från att behöva gå under för min bror Esaus hand, för jag är rädd, fruktansvärt rädd att han ska komma och döda mig och dessa mödrar med mina barn. 12 Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, alltför många för att man ska kunna räkna dem." 13 Jakob stannade där han var under natten och förberedde en gåva åt sin bror Esau: 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, 30 kameler och deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsnor och 10 åsneföl. 16 Han sa till sina tjänare att fösa djuren framför sig, varje grupp för sig, och att hålla avstånd mellan varje grupp. 17 Han instruerade också männen som drev den första gruppen: "När ni möter Esau och han frågar: 'Vart är ni på väg? Vems tjänare är ni? Vems djur är dessa?' 18 så ska ni svara: 'Dessa tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva till hans herre Esau! Han kommer själv strax efter oss!' " 19 Jakob gav samma instruktion till varje tjänare. 20 Han tänkte nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte! "Kanske kommer han att vara vänlig mot oss", hoppades Jakob. 21 Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret. 22 Men under natten steg han upp och väckte sina två hustrur och sina två bihustrur och elva barn och förde dem över floden Jordan vid Jabboks vadställe och återvände sedan till lägret. Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. 25 När denne märkte att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led. 26 Sedan sa han: "Släpp mig, för det håller på att bli ljust." Men Jakob svarade: "Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig." 27 "Vad heter du?" frågade mannen."Jakob", blev svaret. 28 "Det heter du inte längre!" sa mannen till honom. "Du heter Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och varit segerrik." 29 "Vad heter du?" frågade Jakob."Varför frågar du om mitt namn", sa mannen till honom. Och han välsignade honom där. 30 Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte), för han sa: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv." 31 I gryningen när solen gick upp haltade han därifrån på grund av höftskadan. 32 Det är därför som Israels folk än i dag inte äter höftmuskeln, där den är fästad vid höften.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Hoffnung für alle

Jakob bereitet sich auf die Begegnung mit Esau vor

1 Früh am nächsten Morgen küsste Laban seine Töchter und seine Enkel zum Abschied und segnete sie. Dann kehrte er wieder nach Hause zurück. 2 Auch Jakob setzte seine Reise fort. Unterwegs begegnete ihm eine Schar von Engeln. 3 Als er sie sah, rief Jakob erstaunt: »Hier ist das Lager Gottes!« Darum nannte er den Ort Mahanajim (»zwei Lager«). 4 Jakob schickte Boten zu seinem Bruder Esau, der in Edom im Land Seïr wohnte. 5 Sie sollten Esau diese Nachricht überbringen: »Ich, Jakob, dein Diener, bin bis jetzt bei Laban gewesen. 6 Dort habe ich mir viele Rinder, Esel, Schafe und Ziegen sowie Diener und Mägde erworben. Jetzt sende ich dir, meinem Herrn, diese Nachricht und hoffe, dass du uns großzügig aufnimmst!« 7 Die Boten kamen zurück und meldeten: »Esau ist schon auf dem Weg zu dir! 400 Mann begleiten ihn!« 8 Da bekam Jakob furchtbare Angst. Schnell teilte er seine Leute und das Vieh in zwei Gruppen ein, 9 weil er sich dachte: »Wenn Esau eine Gruppe angreift und alles niedermacht, können wenigstens die anderen entkommen!« 10 Dann betete er: »HERR, du Gott meines Großvaters Abraham und meines Vaters Isaak, du hast zu mir gesagt: ›Kehr zurück in deine Heimat zu deinen Verwandten, ich werde dafür sorgen, dass es dir gut geht!‹ 11 Ich habe es nicht verdient, dass du so viel für mich getan und immer wieder deine Versprechen eingehalten hast! Als ich damals den Jordan überquerte, besaß ich nur einen Wanderstock – und nun komme ich mit zwei großen Gruppen von Menschen und Tieren hier an! 12 Bitte rette mich vor meinem Bruder Esau! Ich habe große Angst, dass er uns alle umbringt, die Frauen und auch die Kinder! 13 Du hast mir doch versprochen: ›Ich will dafür sorgen, dass es dir gut geht, und dir viele Nachkommen schenken, unzählbar wie der Sand am Meer!‹« 14 Über Nacht blieb Jakob noch im Lager. Er wählte einige Tiere aus, um sie als Geschenk für Esau vorauszuschicken: 15 200 Ziegen, 20 Ziegenböcke, 200 Schafe, 20 Schafböcke, 16 30 säugende Kamele mit ihren Jungen, 40 Kühe, 10 Stiere, 20 Eselinnen und 10 Esel. 17 Er stellte sie in Herden zusammen und übergab jedem seiner Knechte eine. Sie sollten vorausziehen und zwischen den einzelnen Herden Abstand lassen. 18 Dem, der die erste anführte, befahl er: »Wenn du Esau begegnest und er dich fragt: ›Wer ist dein Herr? Wohin willst du? Wem gehört das Vieh, das du vor dir hertreibst?‹, 19 dann antworte: ›Es gehört deinem Diener Jakob. Er hat es als Geschenk vorausgeschickt für dich, Esau, seinen Herrn; er selbst kommt auch schon hinter uns her!‹« 20 Dasselbe sagte Jakob zu allen Übrigen, die eine Herde anführten. Er schärfte ihnen ein: »Haltet euch an das, was ihr Esau antworten sollt. 21 Sagt ihm: ›Jakob, dein Diener, kommt auch gleich!‹« Jakob dachte nämlich: »Ich will ihn milde stimmen mit dem Geschenk, das ich vorausschicke, erst dann will ich ihn selbst sehen. Vielleicht nimmt er mich freundlich auf!« 22 Er schickte also die Viehherden schon voraus, blieb aber selbst über Nacht im Lager.

Jakob muss kämpfen

23 Mitten in der Nacht stand Jakob auf und überquerte den Fluss Jabbok an einer seichten Stelle, zusammen mit seinen beiden Frauen, den beiden Mägden und den elf Kindern. 24 Auch seinen Besitz brachte er auf die andere Seite. 25 Nur er blieb noch allein zurück. Plötzlich stellte sich ihm ein Mann entgegen und kämpfte mit ihm bis zum Morgengrauen. 26 Als der Mann merkte, dass er Jakob nicht besiegen konnte, gab er ihm einen so harten Schlag auf das Hüftgelenk, dass es ausgerenkt wurde. 27 Dann bat er: »Lass mich los, der Morgen dämmert schon!« Aber Jakob erwiderte: »Ich lasse dich nicht eher los, bis du mich gesegnet hast!« 28 »Wie heißt du?«, fragte der Mann. Als Jakob seinen Namen nannte, 29 sagte der Mann: »Von jetzt an sollst du nicht mehr Jakob heißen. Du hast schon mit Gott und mit Menschen gekämpft und immer gesiegt. Darum heißt du von jetzt an Israel (›Gotteskämpfer‹*).« 30 »Wie ist denn dein Name?«, fragte Jakob zurück. »Warum willst du das wissen?«, entgegnete der Mann nur, dann segnete er ihn. 31 »Ich habe Gott von Angesicht zu Angesicht gesehen, und trotzdem lebe ich noch!«, rief Jakob. Darum nannte er den Ort Pnuël (»Gesicht Gottes«). 32 Die Sonne ging gerade auf, als Jakob weiterzog. Er hinkte, weil seine Hüfte ausgerenkt war. 33 Bis heute essen die Israeliten bei geschlachteten Tieren nicht den Muskel über dem Hüftgelenk, weil Jakob auf diese Stelle geschlagen wurde.