Psalm 78 | Bible Kralická nuBibeln

✕

Anmelden
... und alle Funktionen nutzen!
Psalm 78 | Bible Kralická
1 Vyučující, Azafovi. Pozoruj, lide můj, zákona mého, nakloňte uší svých k slovům úst mých. 2 Otevru v podobenství ústa svá, vypravovati budu přípovídky starobylé. 3 Co jsme slýchali i poznali, a co nám otcové naši vypravovali, 4 Nezatajíme toho před syny jejich, kteříž budoucím potomkům svým vypravovati budou chvály Hospodinovy, ano i moc jeho a divné skutky jeho, kteréž činil. 5 Neboť jest vyzdvihl svědectví v Jákobovi, a zákon vydal v Izraeli, což přikázal otcům našim, aby v známost uvodili synům svým, 6 Aby to poznal věk potomní, synové, kteříž se zroditi měli, a ti povstanouce, aby vypravovali dítkám svým, 7 Aby pokládali v Bohu naději svou, a nezapomínali se na skutky Boha silného, ale ostříhali přikázaní jeho, 8 Aby nebývali jako otcové jejich, pokolení zpurné a protivné, národ, kterýž nenapravil srdce svého, a nebyl věrný Bohu silnému duch jeho. 9 Jako synové Efraim zbrojní, ač uměle z lučiště stříleli, však v čas boje zpět se obrátili, 10 Nebo neostříhali smlouvy Boží, a v zákoně jeho zpěčovali se choditi. 11 Zapomenuli se na činy jeho, a na divné skutky jeho, kteréž jim ukázal. 12 Před otci jejich činil divy v zemi Egyptské, na poli Soan. 13 Rozdělil moře, a převedl je; učinil, aby stály vody jako hromada. 14 Vedl je ve dne v oblace, a každé noci v jasném ohni. 15 Protrhl skály na poušti, a napájel je jako z propastí velikých. 16 Vyvedl potoky z skály, a učinil, aby vody tekly jako řeky. 17 A však vždy přičíněli hříchů proti němu, a popouzeli Nejvyššího na poušti. 18 A pokoušeli Boha silného v srdci svém, žádajíce pokrmu podlé líbosti své. 19 A mluvili proti Bohu, řkouce: Zdaliž bude moci Bůh silný připraviti stůl na této poušti? 20 Aj, udeřilť jest v skálu, a tekly vody, a řeky se rozvodnily. Zdali také bude moci dáti chleba? Zdali nastrojí masa lidu svému? 21 A protož uslyšav Hospodin, rozhněval se, a oheň zažžen jest proti Jákobovi, a prchlivost vstoupila na Izraele, 22 Proto že se nedověřili Bohu, a neměli naděje v spasení jeho, 23 Ačkoli rozkázal oblakům shůry, a průduchy nebeské otevřel, 24 A dštil na ně mannou ku pokrmu, a obilé nebeské dával jim. 25 Chléb mocných jedl člověk, seslal jim pokrmů do sytosti. 26 Obrátil vítr východní u povětří, a přivedl mocí svou vítr polední. 27 I dštil na ně masem jako prachem, a ptactvem pernatým jako pískem mořským. 28 Spustil je do prostřed vojska jejich, a všudy vůkol stanů jejich. 29 I jedli, a nasyceni jsou hojně, a dal jim to, čehož žádali. 30 Ještě nevyplnili žádosti své, ještě pokrm byl v ústech jejich, 31 A v tom prchlivost Boží připadla na ně, a zbil tučné jejich, a přední Izraelské porazil. 32 S tím se vším vždy ještě hřešili, a nevěřili předivným skutkům jeho. 33 A protož dopustil na ně, že marně skonali dny své, a léta svá s chvátáním. 34 Když je hubil, jestliže ho hledali, a zase k Bohu silnému hned na úsvitě se navraceli, 35 Rozpomínajíce se na to, že Bůh byl skála jejich, a Bůh silný nejvyšší vykupitel jejich: 36 (Ačkoli mu s pochlebenstvím mluvili ústy svými, a jazykem svým lhali jemu. 37 A srdce jejich nebylo upřímé před ním, aniž se věrně měli v smlouvě jeho), 38 On jsa milosrdný, odpouštěl nepravosti jejich, a nezahladil jich; častokrát odvracel hněv svůj, a nevzbuzoval vší zůřivosti své. 39 Nebo pamatoval, že jsou tělo, vítr, kterýž odchází, a nenavracuje se zase. 40 Kolikrát jsou ho dráždili na poušti, a k bolesti přivodili na pustinách. 41 Týž i týž navracujíce se, pokoušeli Boha silného, a svatému Izraelskému cíle vyměřovali. 42 Nepamatovali na moc jeho, a na ten den, v kterémž je vysvobodil z ssoužení, 43 Když činil v Egyptě znamení svá, a zázraky své na poli Soan, 44 Když obrátil v krev řeky a potoky jejich, tak že jich píti nemohli. 45 Dopustil na ně směsici žížal, aby je žraly, a žáby, aby je hubily. 46 A dal chroustům úrody jejich, a úsilí jejich kobylkám. 47 Stloukl krupami réví jejich, a stromy fíkové jejich ledem. 48 Vydal krupobití na hovada jejich, a na dobytek jejich uhlí řeřavé. 49 Poslal na ně prchlivost hněvu svého, rozpálení, zůřivost i ssoužení, dopustiv na ně anděly zlé. 50 Uprostrannil stezku prchlivosti své, neuchoval od smrti duše jejich, ano i na hovada jejich mor dopustil. 51 A pobil všecko prvorozené v Egyptě, prvotiny síly v staních Chamových. 52 Ale lid svůj vyvedl jako ovce, a vodil se s nimi jako s stádem po poušti. 53 Vodil je v bezpečnosti, tak že nestrašili, nepřátely pak jejich přikrylo moře, 54 Až je přivedl ku pomezí svatosti své, na horu tu, kteréž dobyla pravice jeho. 55 Vyhnav před tváří jejich národy, způsobil to, aby jim na provazec dědictví jejich přišli, a aby přebývala v staních jejich pokolení Izraelská. 56 Však vždy předce pokoušeli a dráždili Boha nejvyššího, a svědectví jeho neostříhali. 57 Ale zpět odšedše, převráceně činili, jako i předkové jejich; uchýlili se jako mylné lučiště. 58 Nebo popouzeli ho výsostmi svými, a rytinami svými k horlení přivedli jej. 59 Slyšel Bůh, a rozhněval se, a u velikou ošklivost vzal Izraele, 60 Tak že opustiv příbytek v Sílo, stánek, kterýž postavil mezi lidmi, 61 Vydal v zajetí sílu svou, a slávu svou v ruce nepřítele. 62 Dal pod meč lid svůj, a na dědictví své se rozhněval. 63 Mládence jeho sežral oheň, a panny jeho nebyly chváleny. 64 Kněží jejich od meče padli, a vdovy jejich neplakaly. 65 Potom pak procítil Pán jako ze sna, jako silný rek, kterýž po víně sobě vykřikuje. 66 A ranil nepřátely své po zadu, a u věčné pohanění je vydal. 67 Ačkoli pak pohrdl stánkem Jozefovým, a pokolení Efraimova nevyvolil, 68 Však vyvolil pokolení Judovo, horu Sion, kterouž zamiloval. 69 A vystavěl sobě, jako hrad vysoký, svatyni svou, jako zemi, kterouž utvrdil na věky. 70 A vyvolil Davida služebníka svého, vzav jej od chlévů stáda. 71 Když chodil za ovcemi březími, zavedl jej, aby pásl Jákoba, lid jeho, a Izraele, dědictví jeho. 72 Kterýž pásl je v upřímnosti srdce svého, a zvláštní opatrností rukou svých vodil je.

Public Domain

nuBibeln

Lovprisning till historiens Herre

1 Maskil. Av Asaf. Mitt folk, lyssna till min undervisning! Vänd era öron till vad jag säger! 2 Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter från gamla tider. 3 Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, 4 vill vi inte dölja för deras barn. Vi vill förkunna för nästa generation HERRENS väldiga gärningar, hans makt och de under som han utfört. 5 Han gav förordningar till Jakob, stiftade en lag åt Israel, som han befallde våra fäder att undervisa sina barn om, 6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem, och att deras barn som skulle komma att födas i sin tur skulle kunna berätta för sina barn. 7 Så skulle de sätta sin lit till Gud och inte glömma hans gärningar, utan följa hans bud. 8 De skulle inte vara som sina fäder, en trotsig och upprorisk generation, som inte var lojala och trogna mot Gud. 9 Efraims män, beväpnade med båge, vände om på stridens dag. 10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lag. 11 De glömde hans gärningar, underverk som han hade låtit dem se. 12 Han gjorde under inför deras fäder i Egyptens land, på Soans slätter. 13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det. Han lät vattnet stå som en vägg. 14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. 15 Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten ur djupet. 16 Strömmar lät han bryta fram från klippan, han lät vatten flyta fram som en flod. 17 Ändå fortsatte de att synda mot honom och göra uppror mot den Högste i öknen. 18 De utmanade Gud och krävde mat i sin lystnad. 19 De talade mot Gud: ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen? 20 Se, han slog på klippan, och vatten strömmade fram och bäckar flödade. Men kan han också ge bröd och förse sitt folk med kött?” 21 Men HERREN hörde dem och blev vred. En eld tändes mot Jakob, vreden växte fram mot Israel, 22 därför att de inte trodde på Gud eller litade på hans räddning. 23 Han befallde att himlen skulle öppnas och slog upp himlens dörrar, 24 han lät manna regna ner som mat, han gav dem säd från himlen. 25 Människor fick äta änglars mat, han gav dem rikligt att äta. 26 Han släppte loss östanvinden från himlen och förde fram sunnanvinden med sin kraft. 27 Han lät kött regna ner som stoft, fåglar som sanden i havet. 28 Han lät det falla ner i deras läger, runt omkring deras tält. 29 De åt tills de fick mer än nog. Han lät dem få vad de begärde. 30 Men innan de stillat sina begär, innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen, 31 upptändes Guds vrede mot dem. Han dödade de starkaste och slog ner Israels unga män. 32 Trots detta fortsatte de att synda och trodde inte, trots hans under. 33 Då lät han deras liv sluta i tomhet och deras år i skräck. 34 När han dödade, frågade de efter honom, vände om och sökte honom. 35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. 36 Men de hycklade med sina ord för honom, de ljög för honom. 37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom, och de var inte trogna mot hans förbund. 38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, lät inte sin vredes glöd flamma upp. 39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner som en vindpust, för att inte komma åter. 40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! 41 Gång på gång frestade de Gud och gjorde Israels Helige bedrövad. 42 De kom inte ihåg den makt som han visade när han befriade dem från fienden, 43 när han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans slätter. 44 Han förvandlade deras floder till blod, och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna. 45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem och grodor som förstörde. 46 Han gav deras gröda åt gräshoppor och deras skörd åt skadedjur.* 47 Han förstörde deras vinrankor med hagel och mullbärsfikonträden med slagregn*. 48 Han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixten.* 49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem, vrede, harm och förbittring, en skara av olycksänglar. 50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte deras liv, utan lät dem dö av pest. 51 Han slog allt förstfött i Egypten, de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor. 52 Han ledde ut sitt folk som en flock, han ledde dem som en hjord genom öknen. 53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet täckte deras fiender. 54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land, till det berg som hans makts hand hade erövrat. 55 Han drev bort folken framför dem, han delade ut deras land som arvedel och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält. 56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom och höll inte hans befallningar. 57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder, bort, som en förrädisk båge. 58 De retade upp honom med sina offerplatser och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder. 59 När Gud hörde dem blev han vred, och han förkastade Israel helt. 60 Han övergav sin boning i Shilo, det tält han hade satt upp bland människorna. 61 Han lät sin makt* föras bort i fångenskap och överlämnade sin härlighet i fiendehänder. 62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet och var vred på sin egendom. 63 Deras unga män förtärdes av eld, och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång. 64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan. 65 Då vaknade Herren, som ur en sömn, som en krigare som varit upprymd av vin. 66 Han slog tillbaka sina fiender, han skickade bort dem till evig skam. 67 Han förkastade Josefs boningar, han utvalde inte Efraims stam. 68 I stället utvalde han Judas stam och berget Sion som han älskade. 69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna, lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt. 70 Han utsåg David till sin tjänare och hämtade honom från fårfållorna. 71 Från fåren hämtade han honom, för att bli herde för hans folk Jakob, för Israel, hans arvedel. 72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta, han ledde dem med skicklig hand.