1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes:2-3"Måtte den dag då jag föddes och den natt när jag blev till vara förbannad", sa han.4"Måtte den dagen för alltid vara glömd. Låt den vara glömd till och med av Gud och höljd i evigt mörker!5Ja, låt mörkret göra anspråk på den, och låt ett svart moln skugga den!6Måtte den strykas bland årets dagar och aldrig mer räknas.7Måtte den natten vara blek och glädjelös.8Låt besvärjare förbanna den!9Låt den nattens stjärnor försvinna! Låt den vänta på ljuset men aldrig få se gryningen.10Förbanna den, för att den inte tillslöt min mors livmoder, för att den lät mig bli född och drabbas av allt detta elände!11Varför fick jag inte dö i samma ögonblick som jag föddes?12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst villiga att amma mig?13Om jag bara hade fått dö då, skulle jag ha hållit mig tyst nu, sovit och varit stilla,14-15tillsammans med statsmän och kungar i all deras glans. Jag skulle få vila med rika furstar, vars slott är fulla av de dyrbaraste skatter.16Tänk om jag hade varit dödfödd! Tänk om jag aldrig hade andats eller hunnit se ljuset!17I döden upphör de onda med sin ondska, och där får de uttröttade vila.18Där har till och med fångarna det drägligt, utan fångvaktare som svär över dem.19Rika och fattiga är lika värda där, och slaven blir äntligen fri från sin herre.20-21Varför ska ljus och liv ges åt dem som är olyckliga och bittra, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som längtar efter den som efter en gömd skatt?22Vilken underbar befrielse och vilket jubel det blir, när de slutligen når fram!23Varför tillåts en människa att födas, om Gud bara ger henne ett liv i hopplöshet och förtvivlan?24Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.25Det som jag alltid varit rädd för har hänt mig.26Jag har ingen frid och ingen vila, men gott om bekymmer."