1-2Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.3Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.4-5Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.6-7Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.8Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: "Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.9Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap."Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.10"Nej", snyftade de. "Vi vill följa med dig till ditt folk."11"Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk", svarade Noomi. "Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!"14Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.
Rut bestämmer sig för att gå med Noomi
15"Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud", sa Noomi till henne. "Du borde göra likadant."16"Tvinga mig inte att lämna dig", svarade Rut, "för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt."18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.19De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem."Kan det verkligen vara Noomi?" undrade kvinnorna.20"Kalla mig inte Noomi", sa hon till dem. "Kalla mig i stället Mara" (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), "för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.21Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?"22Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.