von Karl-Heinz Vanheiden1Früh am nächsten Morgen küsste Laban zum Abschied seine Enkel und seine Töchter und segnete sie. Dann kehrte er in seine Heimat zurück.2Als dann auch Jakob weiterzog, begegneten ihm Engel Gottes.3„Hier ist das Lager Gottes!“, sagte er, als er sie sah. Deshalb nannte er jenen Ort Mahanajim, Doppellager.
Jakob nähert sich Esau
4Nun schickte Jakob Boten zu seinem Bruder Esau voraus, der sich im Bergland von Seïr im Gebiet Edoms aufhielt. (1Mo 14,6)5Er befahl ihnen: „Wenn ihr zu meinem Herrn, zu Esau, kommt, sollt ihr sagen: 'Dein Diener Jakob lässt dir sagen: Die ganze Zeit über habe ich mich als Fremder bei Laban aufgehalten.6Ich habe Rinder, Esel und Kleinvieh erworben, Sklaven und Sklavinnen. Das wollte ich dir, meinem Herrn, mitteilen, um dein Wohlwollen zu gewinnen.'“7Als die Boten zurückkamen berichteten sie: „Wir waren bei deinem Bruder, bei Esau. Er ist schon unterwegs und zieht dir mit vierhundert Mann entgegen.“8Jakob wurde angst und bange. Er teilte die Leute, die er bei sich hatte, in zwei Lager, dazu das Kleinvieh, die Rinder und die Kamele,9denn er sagte sich: „Wenn Esau auf das eine Lager trifft und alles erschlägt, kann doch das andere entkommen.“10Dann betete Jakob: „Jahwe, Gott meines Vaters Abraham und Gott meines Vaters Isaak! Du hast zu mir gesagt: 'Kehr in deine Heimat und zu deiner Verwandtschaft zurück; ich werde es dir gut gehen lassen!'11Ich bin zu gering für alle Barmherzigkeit und Treue, die du an mir, deinem Diener, erwiesen hast. Denn nur mit meinem Stab bin ich über diesen Jordan gegangen, und nun bin ich zu zwei Lagern geworden.12Rette mich doch vor meinem Bruder, vor Esau. Ich habe Angst vor ihm, dass er kommt und uns alle umbringt, auch die Mütter und die Kinder.13Du hast mir doch versprochen: 'Ich will dir viel Gutes tun, und deine Nachkommen sollen werden wie der Sand am Meer, den niemand zählen kann.'“14Er blieb die Nacht über dort und stellte aus seinem Besitz ein Geschenk für seinen Bruder Esau zusammen:15200 Ziegen und 20 Ziegenböcke, 200 Mutterschafe und 20 Schafböcke,1630 Kamelstuten mit ihren Jungen, 40 Kühe, 10 Stiere, 20 Eselinnen und 10 Esel.17Jede dieser Herden übergab er einem seiner Leute und sagte: „Zieht voraus und lasst einen Abstand zwischen den Herden!“18Dem Ersten befahl er: „Wenn mein Bruder Esau dir entgegenkommt, wird er fragen: 'Wem gehörst du und wohin gehst du? Und wem gehören die Tiere, die du treibst?',19dann sollst du sagen: 'Es gehört alles deinem Diener Jakob, und es ist ein Geschenk, das er meinem Herrn Esau macht. Er selbst kommt hinter uns her.'“20Dieselbe Anweisung gab er auch dem zweiten, dem dritten und allen anderen, die hinter den Herden gingen: „Genau dasselbe sollt ihr zu Esau sagen, wenn ihr ihn trefft.21Und sagt immer: 'Dein Diener Jakob kommt auch noch hinter uns her.'“ Denn er dachte: „Ich will ihn durch das Geschenk, das vor mir herzieht, versöhnen. Erst dann will ich ihm selbst unter die Augen treten. Vielleicht nimmt er mich freundlich auf.“22So zog das Geschenk ihm voraus, während er die Nacht über im Lager blieb.
Jakob ringt mit Gott
23Doch mitten in der Nacht stand er auf, nahm seine beiden Frauen, die beiden Sklavinnen und seine elf Söhne und überquerte mit ihnen die Furt des Jabbok.24Auch alle seine Herden und seinen Besitz brachte er über den Fluss.25Nur Jakob selbst blieb zurück. Da rang ein Mann mit ihm, bis die Morgenröte heraufzog.26Als jener merkte, dass Jakob sich nicht niederringen ließ, schlug er auf dessen Hüftgelenk, sodass es sich ausrenkte.27Dann sagte er: „Lass mich los, die Morgenröte zieht schon herauf!“ Doch Jakob erwiderte: „Ich lass dich erst los, wenn du mich vorher segnest!“28„Wie heißt du?“, fragte der Mann. „Jakob“, erwiderte er.29Da sagte er: „Du sollst nicht mehr Jakob heißen, sondern Israel, Gotteskämpfer! Denn du hast mit Gott und mit Menschen gekämpft und hast gesiegt.“30Da bat Jakob: „Sag mir doch, wie du heißt!“ Doch er erwiderte nur: „Warum fragst du?“; und er segnete ihn.31„Ich habe Gott ins Gesicht gesehen“, sagte Jakob, „und ich lebe noch!“ Darum nannte er jenen Ort Pnuël, Gottes Gesicht.32Als Jakob Pnuël verließ, ging die Sonne über ihm auf. Er hinkte wegen seiner Hüfte.33Deshalb lehnen es die Israeliten bis heute ab, den Muskel zu essen, der über dem Hüftgelenk liegt, weil Jakob an dieser Stelle von Gott geschlagen worden war.
1Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom.2När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim[1].3Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom.4”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och5jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”6Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man.7Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper.8”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.9Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du HERRE, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig,10jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger.11Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen.12Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”13Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau:14200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar,1530 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.16Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord.17Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’18så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”19Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom.20De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob.21Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.
Jakobs brottningskamp
22Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe.23Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden.24Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen.25När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.26Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.”27”Vad heter du?” frågade mannen[2]. ”Jakob”, svarade han.28”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel[3], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.”29”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.30Jakob kallade platsen Penuel[4], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.”31När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada.32Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen[5] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.