von Karl-Heinz Vanheiden1Jahwe sagte zu Mose: „Ihr brecht jetzt auf! Bring das Volk, das du aus Ägypten hierhergeführt hast, in das Land, das ich Abraham, Isaak und Jakob unter Eid für ihre Nachkommen versprochen habe.2Ich werde einen Engel vor dir herschicken und die Kanaaniter, Amoriter, Hetiter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter vertreiben.3Ihr kommt in ein Land, das von Milch und Honig überfließt. Aber ich selbst werde nicht mit euch ziehen, denn ihr seid ein widerspenstiges Volk, und vielleicht müsste ich euch deshalb unterwegs vernichten.“4Als die Israeliten diese harten Worte vernahmen, trauerten sie. Keiner legte seinen Schmuck an.5Denn Jahwe hatte zu Mose gesagt: „Sag den Israeliten: Ihr seid ein widerspenstiges Volk. Würde ich auch nur einen Augenblick in eurer Mitte sein, müsste ich euch vernichten. Aber wenn ihr jetzt euren Schmuck ablegt, werde ich sehen, was ich für euch tun kann.“6Da trugen die Israeliten vom Berg Horeb an keinen Schmuck mehr.7Von da an schlug Mose das Zelt jedes Mal in einiger Entfernung vom Lager auf. Er nannte es Offenbarungszelt.[1] Jeder, der Jahwe suchte, musste aus dem Lager hinaus zu diesem Zelt gehen.8Wenn Mose zu dem Zelt ging, standen alle auf. Sie traten an den Eingang ihrer Zelte und sahen Mose nach, bis er im Zelt verschwunden war.9Und wenn Mose dort hineinging, kam die Wolkensäule herab und blieb am Eingang des Zeltes stehen. Dann redete Gott mit Mose.10Wenn die Israeliten die Wolkensäule am Eingang des Zeltes stehen sahen, standen sie alle auf und warfen sich am Eingang ihrer Zelte nieder.11Jahwe redete direkt mit Mose, so, wie ein Mann mit seinem Freund redet. Dann kehrte Mose ins Lager zurück. Sein Diener Josua Ben-Nun, ein junger Mann, blieb ständig im Zelt.[2]12Mose sagte zu Jahwe: „Du befiehlst mir, dieses Volk in sein Land zu führen, aber du hast mir nicht offenbart, wen du mitschicken wirst. Dabei hast du mir doch gesagt, dass du mich mit Namen kennst und mir deine Gunst geschenkt hast.13Wenn ich also wirklich deine Gunst genieße, dann lass mich doch erkennen, was du vorhast. Ich möchte dich besser verstehen und auch weiter in deiner Gunst bleiben. Und denk bitte daran: Diese Nation ist dein Volk!“14Jahwe erwiderte: „Wenn ich mitgehe, würde dich das dann beruhigen?“15Mose entgegnete: „Wenn du nicht mitgehst, dann bring uns lieber nicht von hier weg!16Woran soll man denn sonst erkennen, dass wir in deiner Gnade stehen, ich und dein Volk? Doch nur daran, dass du mit uns ziehst und uns dadurch vor allen anderen Völkern der Welt auszeichnest, mich und dein Volk!“17Jahwe erwiderte: „Auch diese Bitte werde ich dir erfüllen, denn du stehst in meiner Gunst und ich kenne dich genau!“18Doch er bat ihn weiter: „Lass mich doch deine Herrlichkeit sehen!“19Er antwortete: „Ich selbst werde all meine Güte an dir vorüberziehen lassen und den Namen Jahwe vor dir ausrufen. Ich entscheide, wem ich gnädig bin, und schenke mein Erbarmen, wem ich will.“[3] (Röm 9,15)20Dann sagte er: „Du kannst mein Gesicht nicht sehen, denn kein Mensch, der mich sieht, bleibt am Leben.“21Jahwe sagte weiter: „Pass auf! Hier auf dem Felsen ist ein Platz bei mir. Da kannst du stehen.22Wenn dann meine Herrlichkeit vorüberzieht, werde ich dich in einen Felsspalt stellen und meine Hand als Schutz über dich halten, bis ich vorüber bin.23Dann werde ich meine Hand wegnehmen, und du kannst mich von hinten sehen. Aber mein Gesicht darf nicht gesehen werden.“
1HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar.2Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.3Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”4När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.5HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.”6Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet utanför lägret
7Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”[1], utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet.8Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet.9När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose.10När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält.11HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.
Mose vill se Gud
12Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja.13Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”14Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”15Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till,16för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”17HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”18Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!”19HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn[2] HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.20Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”21Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig.22När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi.23Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”