1HERRE, varför står du så långt borta, varför gömmer du dig i tider av nöd?2I övermod jagar den gudlöse den svage. Låt dem fångas i sina egna intriger!3Den gudlöse skryter med sina egna begär, välsignar den girige och föraktar HERREN.4Den gudlöse sätter näsan i vädret. ”Gud ställer mig inte till svars. Det finns ju ingen Gud.” Sådana är alla hans tankar.[1]5Ändå lyckas han i allt vad han gör, han är högfärdig och skjuter ifrån sig dina lagar, han fnyser åt sina fiender.6Han tänker för sig själv: ”Inget kan rubba mig. Jag ska alltid vara lycklig och slippa bekymmer.”7Deras mun är full av förbannelse och lögn, under hans tunga finns ofärd och olycka.8Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna och vill lönnmörda den oskyldige. Hans ögon följer den värnlöse.9Han ligger i bakhåll, gömd, som lejon, och väntar på att få kasta sig över den hjälplöse och dra in honom i sitt nät.10De värnlösa krossas, de kollapsar och faller av hans styrka.[2]11Han säger för sig själv: ”Gud har glömt det, han döljer sitt ansikte och ser det aldrig.”12HERRE, res dig! Gud, lyft din hand! Glöm inte de förtryckta!13Varför får den gudlöse förakta Gud och säga för sig själv: ”Han ställer mig inte till svars?”14HERRE, du ser ofärden och plågan. Du lägger märke till det, du tar det i din hand. Den värnlöse överlämnar sin sak åt dig, du hjälper den faderlöse.[3]15Krossa den gudlöses och ondes makt! Ställ honom till svars för sin ondska, så att den inte finns mer.16HERREN är kung, alltid och för evigt. De främmande folken försvinner från hans land.17HERRE, du hör de förtrycktas längtan, du ger dem nytt mod och lyssnar till dem.18Du ger de faderlösa och förtryckta rätt, så att ingen som är av jord längre kan skrämma dem.[4]