1Jerusalems gator, som en gång myllrade av folk, ligger nu tysta och öde. Staden ligger ensam och sörjer, som en änka nedbruten av sorg. Hon som en gång var nationernas drottning har nu blivit en slavinna.2Hon gråter natten igenom. Tårarna rinner utför hennes kinder. Bland alla hennes vänner finns det ingen som vill hjälpa henne. Hennes närmaste har blivit bittra fiender till henne.3Juda har förts bort i landsflykt och slaveri efter en lång tid av problem och hårt arbete. Nu bor hon bland andra folk, och det finns ingen ro för henne. Alla hennes förföljare kastar sig nu över henne.4Vägarna till Sion ligger i sorg och är inte längre fyllda av glada människor på väg till högtiderna. Stadsportarna är övergivna. Prästerna suckar, och stadens unga flickor är olyckliga. Hela staden gråter.5Hennes fiender har framgång, för Herren har straffat Jerusalem för alla hennes många synder. Hennes invånare har tagits till fånga och förts bort som slavar.6All skönhet och makt har lämnat Sions dotter. Hennes furstar är som svältande hjortar utan bete, hjälplösa villebråd, alltför svaga att orka springa undan sina förföljare!7Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.8Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.9Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: "Herre, se mitt elände! Fienden har segrat."10Hennes fiender har plundrat henne fullständigt och tagit allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur främmande nationer vanhelgat hennes heliga tempel genom att gå in där, något som Herren uttryckligen har förbjudit.11Hennes invånare klagar och ropar efter bröd. De har sålt sina ägodelar för lite mat och ber: "Se, Herre, hur föraktad jag är!"12Betyder detta ingenting för er, ni alla som ser på? Kan ni tänka er en sorg större än den jag bär på, när Herren har behandlat mig så här på sin vredes dag?13Han har sänt en eld från himlen som brinner i mina ben. Han har gillrat en fälla för mig och lämnat mig kvar svag och övergiven.14Han har vävt samman mina synder till ett rep runt min hals. Han har berövat mig all min kraft och överlämnat mig åt mina fiender. Jag är helt hjälplös i deras händer.15Herren har trampat ner alla mina mäktiga män. En väldig armé har på hans befallning kommit för att krossa mina unga soldater. Herren har trampat sin älskade stad som druvor i en vinpress.16Jag gråter över allt detta. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Min hjälpare är långt borta från mig - han som är den ende som skulle kunna hjälpa mig. Mina barn har ingen framtid. Vi är ett besegrat land.17Jerusalem vädjar om hjälp, men ingen tröstar henne, för Herren har sagt: "Låt hennes grannar bli hennes fiender! Vänd henne ryggen!"18Herren har rätt, för vi har gjort uppror. Men trots detta bör ni folk runt omkring se min ångest och förtvivlan. Mina söner och döttrar har blivit gripna och bortförda som slavar till avlägsna länder.19Jag bad mina bundsförvanter om hjälp, men de har förrått mig. Mina präster och äldste gick under medan de sökte bland soporna efter något att äta.20"Herre, se min ångest! Mitt hjärta är krossat och min själ förtvivlad över min upproriskhet. Nu mördar man mitt folk på gatorna, och i husen väntar svält och död.21Man hör min klagan, men ingen hjälper mig! Fienden har sett mina svårigheter, och de gläds över vad du har gjort mot mig! Men ändå, Herre, kommer säkert den dag när du ska behandla dem som du behandlat mig, för det har du lovat!22Se också på deras synd, Herre, och straffa dem som du har straffat mig. Mina suckar är många och mitt hjärta lider!"